mars 27, 2009 vid 3:50 e m (Dikter)
Du beskrev din kärlek, med enkla ord,
Visade dina känslor, och gav lovord,
Det blev några dagar, sen var det slut,
Min längtan tog över, hej, Vodka Absolut.
Love Kills, sjöng Clash,
Precis det jag upplever,
Puss, älskar dig, slash,
your girl forever!
Trodde på varje ord du sa,
och en natt med dig var att föredra,
Som tur är, så är du fortfarande nära,
ibland kan jag drömma: tänk att vi, för en dag, var kära.
mars 20, 2009 vid 10:10 e m (Allmänt, Minnen, Skola, Skolan, Sommar, Ångest)
Vet inte riktigt varför, men jag känner för att skriva. Ibland är det skönt att bara skriva av sig, formulera några meningar, och sen är allt mycket bättre.
Har praktik nu några veckor, 3 för att vara exakt, plus ett lov som närmar sig med stormsteg. Det är skönt att slippa skolan i en månad, få lite distans till allt och alla, för att sedan satsa de veckor som sedan är kvar av gymnasiet.
Det känns skönt att det kommit till ett slut nu. Jag vill gå vidare, träffa nya människor och göra något med mitt liv. Men jag ska inte säga något annat än att jag träffat många människor under mina tre år som jag är väldigt glad över att jag fått äran att träffa. Men det finns också personer som jag helst av allt bara lämnat utanför mitt liv.
Och så är det naturligtvis också människor som tänker om mig, förhoppningsvis på båda visen. Och precis som i slutet av högstadiet så hoppas jag att jag kan hålla kontakt med några av dem. Tyvärr så gick det inte så bra sist, jag ville hålla kontakten med några stycken, men faktum är att jag inte har någon större kontakt med någon från min gamla klass.
Visst finns det någon som man kommenterar lite teknik med, eller någon som man grattar när den fyller år och passar på att snacka lite allmänt. Men det finns också människor som man inte ens hejar på när man ser dem. Jag vet inte varför det blir så, det är konstigt och pinsamt.
Det är även tråkigt när det blir så, men kanske hittar man tillbaka till några stycken senare i livet, när man behöver och vill. Men jag hoppas att det går bättre den här gången, för det finns personer som jag vill hålla kontakten med.
Det är också intressant hur man kan ändra uppfattning om människor snabbt. En handling så kan hela synen på en person förändras. Det har hänt flera gånger, men jag blir lika överraskad varje gång.
“Mannen i den vita hatten” ekar i mitt rum. Kanske är jag lite rädd för att hamna i den situationen. Där ångesten liksom springer i kapp en, 16 år efter studenten, och man inser att man faktiskt inte gjort ett skit med sitt liv sedan den där dagen, 12 juni 2009.
mars 17, 2009 vid 11:06 e m (Allmänt)
Vissa bilder får en att tänka till. Vad är det här egentligen? Och nej, jag pratar inte om Erik, han är sig väl lik. Men där bakom. Vem är det? Vad hade han för mål i livet? Vad visste han om livet? Känner jag ens igen mig själv i honom? Vilken fjant.
Finns det glöd i den killens blick? Finns det något som vittnar om att framtiden blir ljusare? Någon livsglöd överhuvudtaget? Nej. Kort och gott.
Han levde efter parollen “Jag äter ju rätt, varför går jag inte ner i vikt?”
Något som inte kunde vara mer fel. Han var aldrig nöjd med sitt liv. Han visste ingenting om någonting. Han trodde att han var bra, men det är en person som jag helst vill lämna bakom mig.
Jag säger inte att jag vet allting nu, att jag kan allting nu, eller att jag egentligen är så mycket bättre. Men jag vill inte hamna där igen, det är inte värdigt. Det är inte vad jag vill göra med mitt liv, och fram för allt inte så jag vill leva.
Jag förstår folk som häpet säger att jag blivit så smal. Jag förstår det nu, för när jag kollar på bilder på mig får jag en smärre chock. Såg jag verkligen ut så där? Varken var det ingen som väckte mig? Sa som det var?
Eller jo, det är klart att det fanns folk som sa att jag var tjock. Men det blev inte rätt effekt. Det gör bara att man stänger in sig ännu mer i sig själv, och faktum är att man förmodligen går upp några kilon till. Det gjorde nog jag, och många med mig.
Men man behöver någon som trycker på, som hjälper en att sätta igång. Och även om jag själv verkligen byggde upp en motivation så har jag mycket att tacka Tommy för. Tack. Jag hade inte varit där jag är nu, utan honom. Så är det bara.
Jag känner inte igen mig själv på bilden. Jag kan inte relatera till att jag verkligen såg ut så. Men jag skäms. För den där killen, han som levde med alla andra. Han som inte alls representerade vem jag egentligen var.
Allt är förändrat nu. Jag har bättre självförtroende. Jag vågar leva ut på ett annat vis, och jag hoppas verkligen att jag kommer att utvecklas ännu mer, då kan det här bli riktigt bra. Något som på bilden såg så hopplöst ut kan verkligen bli bra.
Nu börjar livet på allvar.
mars 6, 2009 vid 4:57 e m (Dikter)
Leendet på mina läppar,
Nu förändras allting,
Leendet på mina läppar,
Tänk om jag visste att du fanns till.
Mitt liv har varit värdelöst,
Fram tills att du kom hit,
Mitt liv har varit värdelöst,
Nu är det slut på allt slit.
Nu vänder jag blad,
Hoppas på ett bättre liv,
Nu vänder jag blad,
Och tar nästa stora kliv.
Jag öppnar mig för någon,
Tror att livet ändå blir bra,
Jag öppnar mig för någon,
Och undrar om det här är att vara glad?
februari 26, 2009 vid 10:00 e m (Allmänt, Novell, Skola, Skolan)
Ett bidrag till en novelltävling i skolan. Finns även som pdf.
***
Det är december och därför också mycket mörkt längs vägarna. Att det som nu ska beskrivas råkar befinna sig i Norrland gör att nätterna är kolsvarta så här års. Längs E14 är det bara ljuset från bilarna som gör att naturen verkar levande. Annars står djuren helt stilla, känner in lugnet och slipper vara rädd för sina fiender. Ett rådjur står intill staketet vid vägen och kollar ut över vägbanan. Han har gömt sig för en av sina bästa kompisar, och andas nu in den friska luften som rör sig tätt mot hans kropp.
Vägen är täckt av något halt, som djuret helst av allt vill slippa. Dessutom har det hänt att små stenar trängt upp i klöverna på hans vänner. Nej, vägen var inget för honom. Men han var van vid att många bilar, i flera olika färger och former rusade förbi på vägen. Då var det lika bra att hålla sig undan, men i just det här avseendet så var det så här års och den här tiden helt lugnt att röra sig närmare vägrenen. Men han trivdes intill staketet. Han hade ont i fötterna och kunde avlasta sig mot pinnarna som omtänksamt tryckts ner i marken av orangeklätt okänt folk.
Vännen hittade honom till slut och kom springandes mot honom. Kompisen tjoade att Kim inte alls kunde gömma sig så bra, ens i mörkret. Han utmanades av kompisen att springa igenom hålet i staketet och ut på vägen, för att sedan vända och springa tillbaka. Något högg tag i honom, adrenalin hade han fått lära sig att det kallades, men han var ett mycket klipskt Rådjur och lät kompisen börja, för att sedan analysera risken i vad han nu blivit utmanad att göra.
Kompisen sprang ut på vägen. Det var halt, inte något grus den här gången ens. Kompisen tog försiktigt ett steg i taget för att inte ramla på marken. Det knastrade i granarna, ugglorna rörde på sig, det drog ihop sig till oväder under natten, och månen var på väg att försvinna. För en kort sekund blev det helt mörkt. Dimmolnen hade blivit gråa och helt täckt månen från jorden.
Då dundrade det till. En stor smäll gjorde att Kim glömde allt och bara sprang djupare in i skogen. Han fastande i snön men fortsatte springa, flera ugglor frågade honom bestört under vägen vad som hade hänt. Men Kim visste inte, han kunde tänka sig det värsta. Men han ville för stunden inte veta. Han bara sprang, bort från allt. Först några kilometer in i skogen började han ropa efter sin vän, utan att få något svar.
Bilen var ingen toppmodell. Men det var trots allt en Volvo, något som Pappa Stefan, även förare, var väldigt mallig över. Pojkarna på jobbet hade ju bara Saab, hade han noga berättat för den äldsta sonen som satt i baksätet, tillsammans med sin yngre syster, Alice. Alice lekte med sitt Game boy, inköpt på en loppis i Bräcke. Sonen lyssnade på sin egen musik, alldeles för högt givetvis, då det både överröstade samtalen och radiokanalen som föräldrarna ivrigt försökte lyssna på, samtidigt som de värmde sina händer i varandras.
- Akta! skrek plötsligt Eva.
- Men det är ju bara en död ekorre, svarade Stefan, och andades lugnt igen.
- Men i alla fall, konstaterade Eva, skulle det ju vara bra om du la märke till det innan jag tvingas skrika i förtvivlan.
- Jaja, sa Stefan, men jag hade ju redan räknat ut att det var en död ekorre, eller hur? Lyssna på Karlavagnen nu istället…
På Karlavagnen pratade man om hur många i Sverige som egentligen brydde sig om gemene man, och händelser som talade för eller emot det hela. Eva hade stor lust att ringa in, men hon hejdade sig, den hon tänkte prata om satt ju bredvid henne. Hur han ibland bara var så nonchalant emot henne, speciellt framför barnen, där måste ju de båda uppföra sig strikt och kärleksfullt, annars kunde det uppstå stora problem längre fram för de två barnen, det hade hon läst, i Aftonbladet Hälsa.
Brandkåren i Östersund gick under kvällen igenom de senaste dagarnas händelser. Men det var ovanligt lugnt, och brandbilarna på stationen var putsade så att man kunde spegla sig i lacken. Att kvällen skulle föra med sig hemska syner visste ännu inte brandmännen. Man bestämde var de olika männen skulle ha för sig under kvällen och beslutade sedan att kvällen var fri för träning och sömn.
Brandstationen i Östersund var ett tegelhus. Det gick i ljusa färger och såg mer eller mindre ut som ett slott. Med många fönster och en stor balkong som var väldigt populär bland brandmännen under sommaren. Byggnaden bestod också av ett torn som ståtligt sträckte sig från marken. De fyra garageingångarna vittnade om den gamla tiden då man använde hästar som fordon för att släcka bränder. Det satt fortfarande hästhovar fastspikade på teglet.
Klockan var fyra och in på sjukhuset dundrade fyra offer in på varsin ambulanssäng. De rullades väldigt fort och ambulanspersonalen rapporterade till verkställande läkare den här kvällen, om vad som hade hänt. Han gick igenom person för person och berättade vad han hade hittat på olycksplatsen.
På sjukhuset i Östersund jobbade oftast en läkare under nätterna som hade fullt ansvar på akutmottagningen. Man kallade in läkare från hela sjukhuset, det var inte populärt, men under en månad hade alla läkare jobbat nere på akuten under en varsin natt. Men dessutom fanns det naturligtvis fler läkare i huset som kunde kallas till akuten, ifall något speciellt skulle inträffa.
Den här natten, var den första, för läkare Torbjörn Gustafsson som precis avslutat studierna. Han kastades direkt in i hetluften, mycket eftersom han var en framstående elev i sin klass, och som av många lärare lovordats för sina insatser både i studierna och på praktikplatser. Han var en ny läkarstjärna i Östersund, och det här kunde bli en av hans viktigaste nätter under hela hans karriär.
- Har jag förstått det rätt om Eva enbart fått en smäll mot huvudet som bör röntgas, Stefan har fått ont i nacken, men klagar inte på något annat?
- Det är riktigt uppfattat. Vad gäller de andra två patienterna så har Alice fått en rejäl smäll mot ryggen, och är dessutom medvetslös, det är svårt att säga om hon kommer att överleva.
- Sonen Mathias fick den största skadan, där rådjurets ena horn gått igenom bröstet på honom, och lagt sig väldigt nära aortan på honom.
- Hur fick ni loss honom från bilen?
- Vi tvingades såga itu hornet och försiktigt lyfta ut honom genom fönstret.
Klockan närmade sig nu midnatt och den sista brandmannen slöt sina ögon. Precis som vanligt, tyckte många av brandmännen, så gick larmet precis när den siste somnat. Så var det också den här natten. Man kallades direkt till motorvägen E14 strax söder om Östersund, där det hänt en trafikolycka. Några detaljer var det ingen som visste, men man tog den största bilen, för att göra sig säker på att man var förberedd på platsen, hur det än såg ut.
Familjen hade nu gjort ett litet stopp på en mack 4 mil utanför Östersund. Det var den yngsta sonen, Mathias, som ville sätta sig i förarsättet och även sträcka på sig, innan man kom fram till Östersund. Man skulle bo kvar i Östersund under natten, för att sedan åka vidare mot destinationen Åre, där man skulle åka skidor och ha roligt tillsammans. Mathias ville också köpa en dricka innan man fortsatte, något som skulle bli det sista han drack, och kassörskan skulle bli den sista flicka han någonsin tittade på.
Kims ögon speglade mörker, det var blanka stora pupiller som sakta började förstå vad som kanske hänt med hans bästa vän. Han började sakta gå tillbaka de kilometer han, bara för några minuter sedan, sprungit för sitt liv. Han förstod vad han skulle möta när han kom dit. Hans ben började tveka på om det här verkligen var rätt väg att gå, men han ville ändå få det bekräftat. Hade hans bästa vän förlorat livet framför hans ögon?
Snön var kall, men han brydde sig inte. Hans ångest tog över hans huvud, och han började sakta tänka alla möjliga tankar. Han stannade och börja gråta. Hans tårar rann sakta ner för hans redan blöta rödbruna päls. Han smakade salt när han slickade sig runt munnen. Kim tyckte att molnen och natten blivit ännu mörkare efter det inträffade. Var skulle han nu ta vägen?
”Döden inträffade 05:10 på morgonen”, skriver läkare Torbjörn Gustafsson i Mathias journal. Han var död, och Torbjörn visste inte alls hur han skulle berätta det här för hans föräldrar. Han gick genom den vita korridoren, som utsmyckats med barnens teckningar, som då skulle ge lite färg, just nu framstod teckningarna som svartvita, allt var svartvitt, och Torbjörn kunde inte koncentrera sig på något annat.
Det var hans första natt och han skulle redan få berätta för ett par föräldrar att deras kära son, var död. Både Stefan och Eva var utskrivna och friskförklarade och satt och pratade med en sjuksyster när läkare Gustafsson kom in i rummet. Han kände själv hur vit och blek han blev i hela ansiktet. Blickarna han gav föräldrarna var inte speciellt svåra att läsa av, föräldrarna tittade på honom med undrande blickar, och Torbjörn bara nickade, innan han satte sig ner bredvid dem.
Vi är framme på olycksplatsen, rapporterade brandmannen Magnus när han saktade ner och stannade bakom en ambulans som hunnit före till platsen. Det ar en mörk natt och Magnus och de andra brandmännen började med att sätta upp spotlights som skulle det göra lättare att jobba, utan att behöva famla i natten.
I bilen började familjen diskutera vad de skulle äta när de kom fram till Östersund. Stefan och Eva menade att de faktiskt hade ätit så pass mycket under färden att de bara kunde ta de återstående mackorna när de kom fram till hotellet. Men Mathias och Alice hade en annan uppfattning. De menade att McDonalds var ett väldigt trevligt ställe och att det faktiskt skulle göra att de slapp äta så mycket under morgonen.
Telefonen ringde i bilen, det var Stefans, Mathias slet åt sig mobilen. Det är från jobbet ditt, sa han kallt. Men få hit telefonen, sa Stefan. Ta den då, replikerade Mathias ännu kallare än sist. Stefan vände sig mot sin son, släppte ratten och sträckte sig för att ta tag i mobilen som fortfarande ringde, låten som Stefan omsorgsfullt valt var Aerosmiths Crash. Vilket också hände. När Stefan vände sig mot vägen igen, efter ett misslyckat försök att faktiskt få tag på telefonen. Så smällde det, rejält.
februari 17, 2009 vid 9:56 f m (Allmänt)
When I was a kid I used to pray every night for a new bicycle.
Then I realised God doesn’t work that way, so I stole
one and prayed for forgiveness.
- Emo Philips.
februari 13, 2009 vid 4:39 e m (Allmänt)
KISS will make their first ever appearance in Peru on April 14th! The band will perform at the 45,000 seat Estadio Nacional Stadium in Lima as part of their 2009 South American Tour.
Tickets go on sale today at 9AM (Peru Time), at www.tuentrada.com.pe or via the call center : +(511) 618-3838.
Första gången i Peru. Kul att KISS åker till ställen som man faktiskt aldrig besökt förut. Kan också tipsa om två intervjuer, en med Paul Stanley och en med Tommy Thayer.
februari 10, 2009 vid 6:33 e m (Allmänt)
KISS will rock Montreal on Monday, July 13th at The Bell Centre (Montreal, Quebec). This will be the band’s first show in Montreal since 2000.
Tickets for the general public will go on sale Saturday, February 14th at 10 AM. There will be a KISS ARMY Members-only presale, details will be announced shortly here on KOL.
Blir en hel del konserter även i år. Det växer och växer. Kul är det i vilket fall som helst.
februari 8, 2009 vid 6:58 e m (Allmänt)
Feminism är ett förlegat uttryck. Det är ett extremt vänsterkoncentrerat sätt att se på jämställdhet. Jag måste säga att jag är emot feminism, alltså den feminism som idag existerar och beskrivs som feminism. Många vill förändra den synen på feminism, men personligen tycker jag att det är enklare att helt enkelt lämna det uttrycket till extremisterna.
Det är väldigt enkelt att säga att män och kvinnor är precis lika, och att det därför ska vara precis lika för alla. Men det är ju bara att kolla på vilken värld vi lever i, det är skillnad. Vi är olika i många sammanhang.
Men däremot tycker jag absolut att det ska vara jämställt i samhället, utifrån att det ändå är skillnad på oss. För det är det. Det stor skillnad mellan jämställdhet och feminism. Jag tycker personligen som sagt att jämställdhet är otroligt viktigt. Men vi ska få välja själv.
Dock lär jag väl erkänna att jag, när jag först fick höra om feminism, såg mig som en klockren feminist, men det har helt enkelt blivit taget av personer som till exempel Gudrun Schyman som helt enkelt tar saker och ting för långt i sin jakt på uppmärksamhet.
En stor fråga är till exempel vilka som ska vara hemma med barnen. Och då tycker feministerna att staten ska styra hur vi ska vara hemma med våra barn, för att det ska bli så kallat “jämställt”. Men om nu är i ett förhållande, ska man inte kunna bestämma det själv då?
Är det så att en kvinna tvingas vara hemma med sitt barn, så ska man nog fundera varför man skaffade barn med den mannen. Man måste kunna diskutera det här inom förhållandet, varför ska samhället i stort lägga sig i? Man måste kunna diskutera det här själva.
Väljer man då att kvinnan ska vara hemma, fine. Väljer man att mannen ska ta vid efter amning, fine. Men det ska vi få chansen att välja själva, det ska inte några lager och regler styra. Det är vårt eget ansvar.
Jag förstår inte riktigt problemet om jag ska vara ärlig. Skulle jag skaffa barn, och min fru sa att jag skulle vara hemma och ta hand om barnet, då skulle jag vara det. Skulle vi tillsammans komma överrens om att hon skulle vara hemma, då är det så. Det är inte någon utanför vårat förhållande som har med det att göra, överhuvudtaget.
Det är också intressant med feminister som hela tiden pratar för andras räkning. Vi måste kunna bestämma själva. Det ska inte finnas någon i något jävla parti som säger att “såhär” och “såhär” ska det se ut i ert förhållande. Bestäm själva. Prata med varandra.
Man måste prata med varandra i ett förhållande. Så är det bara. Gudrun Schyman behöver inte tränga sig in i mitt förhållande och bestämma vem av oss som ska vara hemma. Punkt.
februari 8, 2009 vid 6:16 e m (Allmänt, Förbannad, Mat, Politik, Skola, Skolan, Tips, kock)
Blev alldeles tårögd igår. Från början förstod jag inte riktigt varför jag blev det egentligen. Men det gick snabbt upp för mig vad mina känslor faktiskt handlade om.
Låg och kollade på ett avsnitt av “Jamie’s Ministry of Food” igår. Som förövrigt börjar ikväll på Kanal5 med första avsnittet. Ett program där Jamie Oliver helt enkelt försöker få det engelska folket att laga mat hemma igen. I ett avsnitt så besöker han ett sjukhus som han tvingats köpa in extra stora sängar eftersom deras patienter inte får plats i deras vanliga sängar.
Jag fick panik när jag såg det. Jag blev väldigt rörd av det hela, och var tvungen att pausa avsnittet ett tag, innan jag fortsatte. Från början förstod jag inte riktigt varför jag reagerade, som jag gjorde. Men jag tror att jag har sorterat ut mina känslor nu.
Personligen så tror jag att jag kände en stor lättnad. En lättnad över att jag slipper det där. Jag var aldrig så stor att jag behövde en egen säng som kostar 10 000 kr per vecka för sjukhuset. Men vem vet, hade jag fortsatt i de fotspår som jag hade vandrat, så kanske jag hade befunnit mig där någon dag. Vem vet.
Jag blir också förbannad när jag ser sådant, mer än förut, eftersom det är så jävla onödigt. Människor har kunskapen för att leva sunt och förnuftigt, men vi gör det inte. Vi tar inte vara på det vi faktiskt vet, utan istället gör vi precis tvärtom. Vi är fega helt enkelt.
Självklart kan jag inte börja attackera människor så fort jag har gått ner 20 kg på ett år, det går självklart inte. Men jag blir ändå irriterad på att folk inte förstår vad de håller på med. Man förstör för sig själv, och sänker naturligtvis sin livslängd ganska så radikalt.
Och det är väl egentligen lika med alla typer av beroenden. Cigaretter, Snus, Mat, Godis, Socker, allt.
Och en sak som folk gärna glömmer bort, är hur man skadas utan att man faktiskt ser det. Jag hade väldigt bra värden på blod etc. även om jag var överviktig. Och det kan naturligtvis vara tvärtom. Även om man är smal, så behöver man inte äta rätt. Det är bara så att vi fokuserat på folk som är stora och överviktiga.
Självklart är övervikten det stora problemet, men det är också viktigt att lära alla om kost och träning. Personer som äter godis varje dag, och ändå inte går upp i vikt, är säkert jätteglada för det. Men problemet kan vara att det sätter sig fett i lever etc. Vilket skapar stora problem, även fast man inte märker det när man väger sig.
Jag blev i vilket fall som helst väldigt rörd och tacksam för att jag slipper det där nu. Jag på väg att kunna ha Medium på tröjor nu. Jag vet inte när jag hade det sist. Men det var väldigt länge sedan. Har dessutom börjat träna på allvar nu, vilket känns väldigt skönt.
Men kunskapen måste också delas. Livsmedelsverket är kanske inte nog. Kanske måste det finnas mer information från staten. Ministry of Food är inte så jävla dumt, det funkade under Andra Världskriget i England. Varför inte försöka?
Jag tycker att människor ska ha frihet. Man ska inte sätta skatt på onyttiga livsmedel, det är fel. Däremot borde informationen och kunskapen kunna delas från statligt håll. Som också ökar människors chans att faktiskt göra ett aktivt val för sig själva.
Men frågan är om folk i allmänhet är tillräckligt smarta för att välja rätt…
« Föregående sida — « Tidigare inlägg « Föregående sida · Nästa sida » Nästa — Nästa sida »
 | Crille på Leva Livet. |
 | Henke på Leva Livet. |
 | jaquezz på Leva Livet. |
| Henke på Leva Livet. |
| Henke på Leva Livet. |
