Mannen som lämnade gymnasiet på fel sida.

mars 20, 2009 vid 10:10 e m (Allmänt, Minnen, Skola, Skolan, Sommar, Ångest)

Vet inte riktigt varför, men jag känner för att skriva. Ibland är det skönt att bara skriva av sig, formulera några meningar, och sen är allt mycket bättre.

Har praktik nu några veckor, 3 för att vara exakt, plus ett lov som närmar sig med stormsteg. Det är skönt att slippa skolan i en månad, få lite distans till allt och alla, för att sedan satsa de veckor som sedan är kvar av gymnasiet.

Det känns skönt att det kommit till ett slut nu. Jag vill gå vidare, träffa nya människor och göra något med mitt liv. Men jag ska inte säga något annat än att jag träffat många människor under mina tre år som jag är väldigt glad över att jag fått äran att träffa. Men det finns också personer som jag helst av allt bara lämnat utanför mitt liv.

Och så är det naturligtvis också människor som tänker om mig, förhoppningsvis på båda visen. Och precis som i slutet av högstadiet så hoppas jag att jag kan hålla kontakt med några av dem. Tyvärr så gick det inte så bra sist, jag ville hålla kontakten med några stycken, men faktum är att jag inte har någon större kontakt med någon från min gamla klass.

Visst finns det någon som man kommenterar lite teknik med, eller någon som man grattar när den fyller år och passar på att snacka lite allmänt. Men det finns också människor som man inte ens hejar på när man ser dem. Jag vet inte varför det blir så, det är konstigt och pinsamt.

Det är även tråkigt när det blir så, men kanske hittar man tillbaka till några stycken senare i livet, när man behöver och vill. Men jag hoppas att det går bättre den här gången, för det finns personer som jag vill hålla kontakten med.

Det är också intressant hur man kan ändra uppfattning om människor snabbt. En handling så kan hela synen på en person förändras. Det har hänt flera gånger, men jag blir lika överraskad varje gång.

“Mannen i den vita hatten” ekar i mitt rum. Kanske är jag lite rädd för att hamna i den situationen. Där ångesten liksom springer i kapp en, 16 år efter studenten, och man inser att man faktiskt inte gjort ett skit med sitt liv sedan den där dagen, 12 juni 2009.

Leave a Comment

Novell: It’s Time To Crash.

februari 26, 2009 vid 10:00 e m (Allmänt, Novell, Skola, Skolan)

Ett bidrag till en novelltävling i skolan. Finns även som pdf.

***

Det är december och därför också mycket mörkt längs vägarna. Att det som nu ska beskrivas råkar befinna sig i Norrland gör att nätterna är kolsvarta så här års. Längs E14 är det bara ljuset från bilarna som gör att naturen verkar levande. Annars står djuren helt stilla, känner in lugnet och slipper vara rädd för sina fiender. Ett rådjur står intill staketet vid vägen och kollar ut över vägbanan. Han har gömt sig för en av sina bästa kompisar, och andas nu in den friska luften som rör sig tätt mot hans kropp.

Vägen är täckt av något halt, som djuret helst av allt vill slippa. Dessutom har det hänt att små stenar trängt upp i klöverna på hans vänner. Nej, vägen var inget för honom. Men han var van vid att många bilar, i flera olika färger och former rusade förbi på vägen. Då var det lika bra att hålla sig undan, men i just det här avseendet så var det så här års och den här tiden helt lugnt att röra sig närmare vägrenen. Men han trivdes intill staketet. Han hade ont i fötterna och kunde avlasta sig mot pinnarna som omtänksamt tryckts ner i marken av orangeklätt okänt folk.

Vännen hittade honom till slut och kom springandes mot honom. Kompisen tjoade att Kim inte alls kunde gömma sig så bra, ens i mörkret. Han utmanades av kompisen att springa igenom hålet i staketet och ut på vägen, för att sedan vända och springa tillbaka. Något högg tag i honom, adrenalin hade han fått lära sig att det kallades, men han var ett mycket klipskt Rådjur och lät kompisen börja, för att sedan analysera risken i vad han nu blivit utmanad att göra.

Kompisen sprang ut på vägen. Det var halt, inte något grus den här gången ens. Kompisen tog försiktigt ett steg i taget för att inte ramla på marken. Det knastrade i granarna, ugglorna rörde på sig, det drog ihop sig till oväder under natten, och månen var på väg att försvinna. För en kort sekund blev det helt mörkt. Dimmolnen hade blivit gråa och helt täckt månen från jorden.

Då dundrade det till. En stor smäll gjorde att Kim glömde allt och bara sprang djupare in i skogen. Han fastande i snön men fortsatte springa, flera ugglor frågade honom bestört under vägen vad som hade hänt. Men Kim visste inte, han kunde tänka sig det värsta. Men han ville för stunden inte veta. Han bara sprang, bort från allt. Först några kilometer in i skogen började han ropa efter sin vän, utan att få något svar.

Bilen var ingen toppmodell. Men det var trots allt en Volvo, något som Pappa Stefan, även förare, var väldigt mallig över. Pojkarna på jobbet hade ju bara Saab, hade han noga berättat för den äldsta sonen som satt i baksätet, tillsammans med sin yngre syster, Alice. Alice lekte med sitt Game boy, inköpt på en loppis i Bräcke. Sonen lyssnade på sin egen musik, alldeles för högt givetvis, då det både överröstade samtalen och radiokanalen som föräldrarna ivrigt försökte lyssna på, samtidigt som de värmde sina händer i varandras.

- Akta! skrek plötsligt Eva.

- Men det är ju bara en död ekorre, svarade Stefan, och andades lugnt igen.

- Men i alla fall, konstaterade Eva, skulle det ju vara bra om du la märke till det innan jag tvingas skrika i förtvivlan.

- Jaja, sa Stefan, men jag hade ju redan räknat ut att det var en död ekorre, eller hur? Lyssna på Karlavagnen nu istället…

På Karlavagnen pratade man om hur många i Sverige som egentligen brydde sig om gemene man, och händelser som talade för eller emot det hela. Eva hade stor lust att ringa in, men hon hejdade sig, den hon tänkte prata om satt ju bredvid henne. Hur han ibland bara var så nonchalant emot henne, speciellt framför barnen, där måste ju de båda uppföra sig strikt och kärleksfullt, annars kunde det uppstå stora problem längre fram för de två barnen, det hade hon läst, i Aftonbladet Hälsa.

Brandkåren i Östersund gick under kvällen igenom de senaste dagarnas händelser. Men det var ovanligt lugnt, och brandbilarna på stationen var putsade så att man kunde spegla sig i lacken. Att kvällen skulle föra med sig hemska syner visste ännu inte brandmännen. Man bestämde var de olika männen skulle ha för sig under kvällen och beslutade sedan att kvällen var fri för träning och sömn.

Brandstationen i Östersund var ett tegelhus. Det gick i ljusa färger och såg mer eller mindre ut som ett slott. Med många fönster och en stor balkong som var väldigt populär bland brandmännen under sommaren. Byggnaden bestod också av ett torn som ståtligt sträckte sig från marken. De fyra garageingångarna vittnade om den gamla tiden då man använde hästar som fordon för att släcka bränder. Det satt fortfarande hästhovar fastspikade på teglet.

Klockan var fyra och in på sjukhuset dundrade fyra offer in på varsin ambulanssäng. De rullades väldigt fort och ambulanspersonalen rapporterade till verkställande läkare den här kvällen, om vad som hade hänt. Han gick igenom person för person och berättade vad han hade hittat på olycksplatsen.

På sjukhuset i Östersund jobbade oftast en läkare under nätterna som hade fullt ansvar på akutmottagningen. Man kallade in läkare från hela sjukhuset, det var inte populärt, men under en månad hade alla läkare jobbat nere på akuten under en varsin natt. Men dessutom fanns det naturligtvis fler läkare i huset som kunde kallas till akuten, ifall något speciellt skulle inträffa.

Den här natten, var den första, för läkare Torbjörn Gustafsson som precis avslutat studierna. Han kastades direkt in i hetluften, mycket eftersom han var en framstående elev i sin klass, och som av många lärare lovordats för sina insatser både i studierna och på praktikplatser. Han var en ny läkarstjärna i Östersund, och det här kunde bli en av hans viktigaste nätter under hela hans karriär.

- Har jag förstått det rätt om Eva enbart fått en smäll mot huvudet som bör röntgas, Stefan har fått ont i nacken, men klagar inte på något annat?

- Det är riktigt uppfattat. Vad gäller de andra två patienterna så har Alice fått en rejäl smäll mot ryggen, och är dessutom medvetslös, det är svårt att säga om hon kommer att överleva.

- Sonen Mathias fick den största skadan, där rådjurets ena horn gått igenom bröstet på honom, och lagt sig väldigt nära aortan på honom.

- Hur fick ni loss honom från bilen?

- Vi tvingades såga itu hornet och försiktigt lyfta ut honom genom fönstret.

Klockan närmade sig nu midnatt och den sista brandmannen slöt sina ögon. Precis som vanligt, tyckte många av brandmännen, så gick larmet precis när den siste somnat. Så var det också den här natten. Man kallades direkt till motorvägen E14 strax söder om Östersund, där det hänt en trafikolycka. Några detaljer var det ingen som visste, men man tog den största bilen, för att göra sig säker på att man var förberedd på platsen, hur det än såg ut.

Familjen hade nu gjort ett litet stopp på en mack 4 mil utanför Östersund. Det var den yngsta sonen, Mathias, som ville sätta sig i förarsättet och även sträcka på sig, innan man kom fram till Östersund. Man skulle bo kvar i Östersund under natten, för att sedan åka vidare mot destinationen Åre, där man skulle åka skidor och ha roligt tillsammans. Mathias ville också köpa en dricka innan man fortsatte, något som skulle bli det sista han drack, och kassörskan skulle bli den sista flicka han någonsin tittade på.

Kims ögon speglade mörker, det var blanka stora pupiller som sakta började förstå vad som kanske hänt med hans bästa vän. Han började sakta gå tillbaka de kilometer han, bara för några minuter sedan, sprungit för sitt liv. Han förstod vad han skulle möta när han kom dit. Hans ben började tveka på om det här verkligen var rätt väg att gå, men han ville ändå få det bekräftat. Hade hans bästa vän förlorat livet framför hans ögon?

Snön var kall, men han brydde sig inte. Hans ångest tog över hans huvud, och han började sakta tänka alla möjliga tankar. Han stannade och börja gråta. Hans tårar rann sakta ner för hans redan blöta rödbruna päls. Han smakade salt när han slickade sig runt munnen. Kim tyckte att molnen och natten blivit ännu mörkare efter det inträffade. Var skulle han nu ta vägen?

”Döden inträffade 05:10 på morgonen”, skriver läkare Torbjörn Gustafsson i Mathias journal. Han var död, och Torbjörn visste inte alls hur han skulle berätta det här för hans föräldrar. Han gick genom den vita korridoren, som utsmyckats med barnens teckningar, som då skulle ge lite färg, just nu framstod teckningarna som svartvita, allt var svartvitt, och Torbjörn kunde inte koncentrera sig på något annat.

Det var hans första natt och han skulle redan få berätta för ett par föräldrar att deras kära son, var död. Både Stefan och Eva var utskrivna och friskförklarade och satt och pratade med en sjuksyster när läkare Gustafsson kom in i rummet. Han kände själv hur vit och blek han blev i hela ansiktet. Blickarna han gav föräldrarna var inte speciellt svåra att läsa av, föräldrarna tittade på honom med undrande blickar, och Torbjörn bara nickade, innan han satte sig ner bredvid dem.

Vi är framme på olycksplatsen, rapporterade brandmannen Magnus när han saktade ner och stannade bakom en ambulans som hunnit före till platsen. Det ar en mörk natt och Magnus och de andra brandmännen började med att sätta upp spotlights som skulle det göra lättare att jobba, utan att behöva famla i natten.

I bilen började familjen diskutera vad de skulle äta när de kom fram till Östersund. Stefan och Eva menade att de faktiskt hade ätit så pass mycket under färden att de bara kunde ta de återstående mackorna när de kom fram till hotellet. Men Mathias och Alice hade en annan uppfattning. De menade att McDonalds var ett väldigt trevligt ställe och att det faktiskt skulle göra att de slapp äta så mycket under morgonen.

Telefonen ringde i bilen, det var Stefans, Mathias slet åt sig mobilen. Det är från jobbet ditt, sa han kallt. Men få hit telefonen, sa Stefan. Ta den då, replikerade Mathias ännu kallare än sist. Stefan vände sig mot sin son, släppte ratten och sträckte sig för att ta tag i mobilen som fortfarande ringde, låten som Stefan omsorgsfullt valt var Aerosmiths Crash. Vilket också hände. När Stefan vände sig mot vägen igen, efter ett misslyckat försök att faktiskt få tag på telefonen. Så smällde det, rejält.

Leave a Comment

Ministry of Food.

februari 8, 2009 vid 6:16 e m (Allmänt, Förbannad, Mat, Politik, Skola, Skolan, Tips, kock)

Blev alldeles tårögd igår. Från början förstod jag inte riktigt varför jag blev det egentligen. Men det gick snabbt upp för mig vad mina känslor faktiskt handlade om.

Låg och kollade på ett avsnitt av “Jamie’s Ministry of Food” igår. Som förövrigt börjar ikväll på Kanal5 med första avsnittet. Ett program där Jamie Oliver helt enkelt försöker få det engelska folket att laga mat hemma igen. I ett avsnitt så besöker han ett sjukhus som han tvingats köpa in extra stora sängar eftersom deras patienter inte får plats i deras vanliga sängar.

Jag fick panik när jag såg det. Jag blev väldigt rörd av det hela, och var tvungen att pausa avsnittet ett tag, innan jag fortsatte. Från början förstod jag inte riktigt varför jag reagerade, som jag gjorde. Men jag tror att jag har sorterat ut mina känslor nu.

Personligen så tror jag att jag kände en stor lättnad. En lättnad över att jag slipper det där. Jag var aldrig så stor att jag behövde en egen säng som kostar 10 000 kr per vecka för sjukhuset. Men vem vet, hade jag fortsatt i de fotspår som jag hade vandrat, så kanske jag hade befunnit mig där någon dag. Vem vet.

Jag blir också förbannad när jag ser sådant, mer än förut, eftersom det är så jävla onödigt. Människor har kunskapen för att leva sunt och förnuftigt, men vi gör det inte. Vi tar inte vara på det vi faktiskt vet, utan istället gör vi precis tvärtom. Vi är fega helt enkelt.

Självklart kan jag inte börja attackera människor så fort jag har gått ner 20 kg på ett år, det går självklart inte. Men jag blir ändå irriterad på att folk inte förstår vad de håller på med. Man förstör för sig själv, och sänker naturligtvis sin livslängd ganska så radikalt.

Och det är väl egentligen lika med alla typer av beroenden. Cigaretter, Snus, Mat, Godis, Socker, allt.

Och en sak som folk gärna glömmer bort, är hur man skadas utan att man faktiskt ser det. Jag hade väldigt bra värden på blod etc. även om jag var överviktig. Och det kan naturligtvis vara tvärtom. Även om man är smal, så behöver man inte äta rätt. Det är bara så att vi fokuserat på folk som är stora och överviktiga.

Självklart är övervikten det stora problemet, men det är också viktigt att lära alla om kost och träning. Personer som äter godis varje dag, och ändå inte går upp i vikt, är säkert jätteglada för det. Men problemet kan vara att det sätter sig fett i lever etc. Vilket skapar stora problem, även fast man inte märker det när man väger sig.

Jag blev i vilket fall som helst väldigt rörd och tacksam för att jag slipper det där nu. Jag på väg att kunna ha Medium på tröjor nu. Jag vet inte när jag hade det sist. Men det var väldigt länge sedan. Har dessutom börjat träna på allvar nu, vilket känns väldigt skönt.

Men kunskapen måste också delas. Livsmedelsverket är kanske inte nog. Kanske måste det finnas mer information från staten. Ministry of Food är inte så jävla dumt, det funkade under Andra Världskriget i England. Varför inte försöka?

Jag tycker att människor ska ha frihet. Man ska inte sätta skatt på onyttiga livsmedel, det är fel. Däremot borde informationen och kunskapen kunna delas från statligt håll. Som också ökar människors chans att faktiskt göra ett aktivt val för sig själva.

Men frågan är om folk i allmänhet är tillräckligt smarta för att välja rätt…

Leave a Comment

På nära håll.

januari 31, 2009 vid 10:18 e m (Allmänt, Förbannad, Idiotism, Längtan, Minnen, Skola, Skolan, Ångest)

Det hugger i mitt hjärta. Det är något som skaver. Och ska jag vara riktigt ärlig vet jag inte vad det är. Ska livet verkligen bara vara så här?

Jo, jag har en dålig period just nu. Dessutom blir det extra känsligt när man väl hamnar där nu för tiden. Jag har haft ett ganska känslomässigt turbulent liv, många har naturligtvis haft det värre, men det har också varit ett litet kaos för sig själv. Mitt liv alltså.

Många stunder har varit väldigt jobbiga. Mycket pekar på att jag helt enkelt bryr mig om människor för mycket, och att det gör att jag blir för involverad i andra människors känslor. Jag mår inte bra, när andra inte mår bra. Så enkelt är det.

Och även om jag vill försöka släppa på det, så är det svårt. Jag tar ett steg i taget. Jag ska inte säga att jag någonsin haft en riktig panikångestattack, men jag kan väl samtidigt inte påstå att det var långt borta heller. Ibland är allt bara jobbigt.

Men det var ett tag sedan jag kände så här. Och jag har också tagit viktiga steg i mitt liv mot att det ska bli bättre. Jag försöker förändra hela mitt liv, och även om det tar tid, och jag inte känner att jag har tid, så måste jag försöka ta ett steg i taget.

När jag var yngre så var jag väldigt pratglad. Jag pratade med alla, sa precis vad jag tänkte på etc. Men det är inte riktigt så längre. När jag är med människor jag känner mig trygg med, kan jag visst vara spontan och säga precis vad jag tycker, men något har gjort att jag inte är så hela tiden, längre..

Jag funderar väldigt mycket på allt möjligt, jag har många tankar om stora och små saker. Och ofta funderar jag på om det kan var så att något hänt under min uppväxt som gör att jag nu för tiden hellre håller käften än att jag säger något. Men jag kommer aldrig på något exakt tillfälle.

Har jag blivit idiotförklarad för att jag sagt något? Har någon sagt att man inte kan säga vad som helst? Har jag blivit attackerad för något jag sagt?

Jag minns inte. Men något måste gjort att jag ändrat på mig. Att jag nu är relativt tystlåten för att vara 18 år. Men jag känner också att jag är på väg att varje vecka tar steg mot ett bättre självförtroende, som gör att jag vågar säga vad jag tycker och tänker. Jag tar små steg, men jag försöker verkligen ändra på mig själv. Och jag tror att det till sist kan bli bra.

Man hoppas ju att utvecklingen ska gå fortare. Jag har länge setts som väldigt mogen, men kanske är jag inte så utvecklad som det ser ut. Kanske har jag inte så stor koll på saker och ting som det verkar.

Egentligen är jag en väldigt osäker person. Men jag tar steg efter steg mot ett mer fartfyllt liv. Jag vill visa hur jag vill vara, och kan vara, och till slut hoppas jag att jag hinner i fatt alla andra, alla roliga, alla trevliga, alla pratglada.

Jag har så mycket att säga, men någonstans i mitt liv har jag blivit ombedd att hålla käften, och där är jag kvar än i dag…

 

Jaquezz.

Leave a Comment

Better than drinking alone.

januari 23, 2009 vid 10:28 e m (Allmänt, Förbannad, Gym, Mat, Minnen, Skola, Skolan, Underhållning, Ångest)

Sitter och är förbannad. Egentligen borde jag vara riktigt glad, det har varit en fantastisk vecka. Kanske en av de bättre på senare tid. Det var i och för sig väldigt länge sedan jag hade något som kan liknas med ångest, men tankar kommer lätt fortfarande.

Kan fundera väldigt mycket om livet, universum och allting stundtals. Jag vet egentligen inte riktigt varför jag tänker på det fortfarande, det känns som något som man faktiskt borde släppa någon gång, något som man inte borde tänka på allt för mycket. Men det är svårt, ärligt talat så är det väldigt svårt.

Men som sagt, det har ändå varit en väldigt bra vecka. Mitt självförtroende har ökat ganska ordentligt den här veckan. För varje gång som jag gått ner ett kilo så har mitt självförtroende blivit bättre, och för varje gång jag ställt mig på vågen har mina ögon tårats. Jag är otroligt stolt över mig själv, och jag känner att jag har kommit långt.

Det känns också som att människor ser mig på ett annat vis nu. Inte så att mina närmaste gör någon skillnad på mig, men blickar säger en hel del, och jag måste säga att blickarna har ändrats. Och då förändrats till något mycket bättre än jag ens var nära förut.

Jag får helt enkelt positiva blickar. Det känns fantastiskt. Men det som väger mest är naturligtvis ord. Och det började på allvar den här veckan. Jag fick cred på gymmet för att jag gått ner i vikt, och då främst av en person som det var väldigt länge sedan som jag träffade. Han var tvungen att fråga mig, sa han, om jag inte hade gått ner ordentligt i vikt.

Jag nickade. Han var imponerad. Faktum är att han sedan dess sagt det flera gånger, hur imponerad han är. Det känns fantastiskt. Även om jag verkligen håller mina nära och deras ord, kära, så är det väldigt roligt att höra det från något utomstående. Och dessutom en person som jag faktiskt inte träffat på väldigt länge.

Den första som egentligen sa något var en av mammas kompisar, när dom var här i våras. Visst, hade jag gått ner vikt även då, men inte alls som jag gjort de senaste månaderna. Hon var här för någon helg sedan. Reaktionen? Obetalbar. Ända in i hjärtat.

Men ärligt talat. Jag vet inte hur jag ska reagera. Jag får inte ens ur mig ett tack, vilket ärligt talat känns pinsamt. Det är jättehärligt och skönt att höra. Inget snack. Men jag vet inte vad jag ska svara. Jag vet verkligen inte. Ska jag säga tack? Ska jag nicka? Prata om hur jag kom hit? Vad som fick mig att börja? Jag vet inte.

Men det viktigaste jag vill säga är just ett tack. Ett tack till alla som faktiskt bryr sig, eller som i alla fall på något sätt visar att man gjort en förbättring. Jag blir rörd. Och som sagt, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, just i den stunden. Men jag måste verkligen tacka. Ni gör att jag växer, och att jag vågar vara stolt över mig själv. Något som jag inte varit på mycket, mycket länge.

Dessutom är det så att mycket annat fallit på plats den senaste tiden. Jag vill inte skryta, men jag har alltid varit bra i skolan. Alltid. Men jag har också lika länge varit svag i det muntliga. Tycker ändå att det blivit bättre. Mycket bättre. Och även om jag är långt ifrån bra, så tror jag också att jag gjort stora förbättringar under min tid på gymnasiet.

Jag räcker fortfarande inte upp handen. Även fast jag vet. Jag kan svaret. Sju av Tio gånger kan jag svaret, men räcker inte upp handen. Även om ingen kan svaret, så svarar jag ändå inte. Sen blir jag förbannad, jag blir förbannad på mig själv. Jag kan ju svaret förihelvete, räck upp handen.

Men rutinen finns inte i mig. Men jag har väl i och för sig blivit bättre här också, men det är långt kvar. Men jag känner att med det självförtroendet jag har just nu, så kan saker och ting snabbt bli bättre, och ska jag överleva i mitt yrkesliv, så måste det bli bättre. Nu.

Däremot har jag blivit mycket bättre på att prata i grupper. Det har jag verkligen. Jag pratar mer än någonsin med människor i klassen. Jag tror inte att jag pratat så här mycket i köket förut. Jag är inte en person som tar över, men jag försöker prata så gott det går, med lärare, med elever osv. Jag försöker. Och det här är, efter vikten, det viktigaste jag har att jobba med just nu.

Jag är stolt över mig själv. Det är en väldigt intressant mening. En mening som jag knappt använder. Men jag känner på mig att jag kommer få användning för det nu. Jag ska verkligen försöka vara stolt över mig själv. Det behövs. Inte bara för mig själv, utan också för människor omkring mig.

Men det jag fram för allt vill säga med det här inlägget är ett tack till alla som stöttat mig. Både under träning, kost och viktnedgång, men också nu, när resultatet kommer på allvar. Tack till alla som säger något till mig, som grattar mig, som blir imponerade, som vill veta mer.

Alla som intresserar sig för det jag har gjort. Och för alla som inte vet vad jag har gjort, så har jag gått ner ungefär 20 kilo. Och nu ska jag träna för att få lite muskler och göra något med den här kroppen. Och naturligtvis få bort det sista av det överblivna fettet.

Ni kan inte se mina tårar. Men jag är rörd. Tack så mycket.

 

Jaquezz.

Leave a Comment

Fast as you blow.

juli 14, 2008 vid 11:46 e m (Allmänt, Idiotism, Längtan, Minnen, Skola, Skolan, Underhållning)

Om tre dagar fyller jag arton år. Jag måste smaka på dom orden ett tag. Repetera det några gånger för mig själv, innan jag på fredag kommer att mötas av förvånade ansiktsuttryck när andra konstaterar att jag redan fyllt 18 år. Ja, säger jag, jag är lika förvånad själv.

Men det har faktiskt gått fort. Det är en klassisk kliché, jag vet. Men det ligger också otroligt mycket sanning i det. En del av livet är nu passé, och jag går vidare mot nya delar. Det är lite läskigt att fylla 18 år också, många tänker nog på friheten som kommer. Men det kommer också en hel radda med saker som man måste göra.

Man kommer från och med den dagen man fyller att få ta mer och mer ansvar för sig själv. Jag tycker personligen att jag redan har ganska stort ansvar över mig själv, men det kommer förstås blir större och större.

Jag har mina drömmar om framtiden. Jag är ganska säker på att jag kommer studera vidare på något plan efter gymnasiet. Just nu är jag väldigt intresserad av att studera mot att bli Journalist. Men jag vet inte, det känns svårt att bli just Journalist, om man inte gått Samhällsprogrammet eller liknande. Men jag ska iallafall försöka. Jag vill så gärna.

Det har gått fort. Men det känns ändå som en evighet sen som jag satt i barnvagn, eller upplevde snökaoset ‘98, eller vad som helst. Det är konstigt det där.

Men jag ser fram emot att fylla. Jag ska ärligt erkänna att jag inte haft någon större längtan till att fylla just arton. Det är klart att jag förstått att mycket blir enklare, men det är inte så att jag gått runt och tänkt på det varje dag, eller vecka för den delen. Det kommer när det kommer.

Och det kom snabbt.

 

Jaquezz.

Leave a Comment

Love And Peace Or Else.

juni 2, 2008 vid 10:30 e m (Allmänt, Fotboll, Hockey, Skola, Skolan, Sport, Underhållning)

God Kväll,

Idag gjordes det sista klart i skolan. Nu är man fri. Och jag menar allvar, det känns verkligen så. Jag har varit skoltrött ett längre tag nu, och har verkligen inte känt att jag orkat med skolan överhuvudtaget. Men jag är stolt över att jag lyckats hålla i och ta tag i det ändå. Men nu finns det inget kvar att göra. Och jag känner mig nöjd med året som varit.

Vi slutar trots detta den 13:e Juni. Vilket i mycket känns helt absurt. Men man borde väl vara van antar jag, eftersom man trots allt tillbringat över 10 år i skolan. Sjukt även det.

Jag funderade ett tag på om jag skulle skriva en recension av KISS i fredags. Men allvarligt talat så känns det inte som jag orkar just nu. Jag har dessutom lagt den lilla inspiration jag har att skriva på att skriva ett första inlägg på bloggen hos gd. Och dessutom avsluta de arbeten som var kvar att göra tills idag.

Det sista vi hade var ett tal i svenskan. Och utan att skryta tycker jag att jag är rätt så bra på det faktiskt. Jag snackar egentligen inte speciellt mycket annars på lektionerna, men när jag får chansen, så försöker jag använda den till något väsentligt. Och jag tror att jag lyckades den här gången också.

Överlag tycker jag att det presterades bra tal i klassen. Och imorgon är man ledig. Skönt. Många lektioner som försvann på en gång. Och vad ska man göra egentligen? Förmodligen orkar man kanske vara uppe och kolla på när Detroit tar hem Stanley Cup. Grattis Lidström, det var du värd.

Ska bli väldigt spännande att sen är gd.se drar igång sin nya sajt. Jag känner att jag blivit bra behandlad från de som jobbar med sajten. Och jag hoppas att jag kan leverera på den nya bloggen. Fram för allt att jag kan hålla mig till ämnet. Sport.

Jag vet inte riktigt hur mycket jag kommer att ha tid att uppdatera den här bloggen. Men förmodligen kommer det inte att synas någon större skillnad. Jag skriver helt enkelt om olika saker, och antagligen kommer innehållet av sport här, minska drastiskt. Men det får ni stå ut med.

 

Nu väntar jag på sommaren,

 

Jaquezz.

2 Comments

iPhone till Sverige.

maj 27, 2008 vid 4:48 e m (Allmänt, EM 2008, EM-Kval, Fotboll, Hockey, Humor, Idiotism, Minnen, Musik, Skola, Skolan, Sommar, Speedway, Sport, Sverige, Underhållning, iPhone)

 

2008-05-27 08:00:00 CET (TeliaSonera AB)

TeliaSonera ska sälja iPhone i Norden och Baltikum

TeliaSonera har skrivit avtal med Apple om att introducera iPhone i Sverige, Norge, Danmark, Finland, Litauen, Lettland och Estland senare i år.

I ett pressmeddelande idag så rapporterar TeliaSonera att man har skrivit på ett avtal med Apple om att introducera iPhone till Sverige bland annat. Detta gör ju gällande att en 3G-version ska lanseras i Juni ännu mera trolig.

Och jag är väldigt glad att Apple äntligen kommit överrens med ett svenskt företag om att iPhone ska börja säljas här. Sverige ställer trots allt höga krav på sina telefoner, och det hade nog inte varit möjligt om inte 3G hade varit på agendan.

Jag är väldigt intresserad naturligtvis. Men jag hade också hoppats på att Tre skulle dra åt sig Apple. Men Telia duger naturligtvis det också, även om priserna på Telia inte är de bästa på den svenska marknaden, får man ändå vara glad att iPhone överhuvudtaget kommer till Sverige.

Men det är inte över än. Kanske kan vi se iPhone hos Tre snart också. Jag måste säga att det är mycket logiskt om så vore fallet, i framtiden. Men Telia känns trots allt inte ologiskt heller. Välkommen, säger jag. Du är efterlängtad.

Nu ska det bli spännande att se vad Steve Jobs har i kikaren den 9 juni.

***

Yannick, ursäkta. Jag tror du har missat något. Han hade marijuana i fickan. Prata med sonen din, han har nog en hel del att förklara för dig.

***

Och här kommer Lasse igen. Utbrott. Besvikelse. Om det nu stämmer det jag läser om frågorna och svaren på Aftonbladet, så måste jag säga att Lasse reagerar förvånansvärt starkt på de frågor han får. Löjligt.

***

Just det, Ljungberg handlade det ju om…

***

Tråkigt med Andreas Johansson också. Hade varit kul att se honom i Brynäs. Men att Brynäs skulle få både Lars Johnsson och Andreas Johansson kändes som en riktig högoddsare. Hoppas att Sundlöv hittar något på marknaden, men det kommer att bli tufft. Fråga Lars, han kanske har lite koll också.

***

Jag säger som jag sagt förut, lägg ner skiten…

***

Och i Frölunda tar Ulf Dahlén över. Intressant. Man får ju hoppas att Frölunda gjort ett bra jobb i rekryteringen nu, så att man vet vad man ger sig in på. Fel som man gjorde med Bäckman och Melin får inte göras om.

***

Sandlådenivå. Dags för föräldrarna att rycka in, tror jag.

 

Jaquezz.

Leave a Comment

Long Time Comin’.

maj 22, 2008 vid 3:06 e m (Allmänt, Elitserien, Fotboll, Hockey, Idiotism, Skola, Skolan, Sommar, Sport, Tid, Underhållning)

God middag,

Dagens inlägg får handla om tid. Jag vet att tiden går väldigt fort, men varje gång jag konstaterar det, så blir jag ändå förvånad, förtvivlad och rädd. Jag vet inte varför rädslan infinner sig, kanske för att livet inte är oändligt. Man har tidspress, och mycket tid går till saker som jag egentligen inte vill göra.

Det är klart det finns positiva saker med att tiden går fort också, men det är så mycket svårare att hitta. En sak är att relationer byggs ganska snabbt, eftersom tiden går fort. Igår insåg jag att jag pratat med en, nu mycket speciell person, längre än vad jag själv trodde. Skulle gissa att det drar sig mot två år snart.

Vi konstaterade också att vi saknade att prata. Det blir så mycket roligare om man har någon att prata med. För jag tror faktiskt, vill tro, att vi kan prata om det mesta också. Och det gör vi, lita på det. Men jag inser också att detta göra att tiden går ännu fortare. Men är det så, så får det vara så. Det är värt det.

Att vi pratat i runt två år, innebär inte bara just att vi pratat i två år, utan det innebär också att vi genomgått en hel del tillsammans. Vi kanske inte alltid pratat om allt som hänt, men vi har ändå upplevt en massa saker under den tiden. Saker som sedan diskuterats frigjort från en massa skitsnack, kan man väl tänka sig.

Det är knepigt med tiden. Det är ett påhitt från människan. Men med större genomslagskraft än en Ipod, vilket inte säger lite, må jag påpeka. Ibland kan man inte annat än älska tiden, ibland är den mest i vägen, eller ångestbringande på en massa olika plan.

Att avskaffa tiden vore lite överdrivet. Men varför inte göra två timmar av dagen tidslösa. Där är det straffbart att lägga in möten, läkarbesök eller att träffa någon på en speciell tid. Under de här två timmarna får saker hända i den ordning det förmås. Inga arbeten startar under den här tiden, och för man det ändå, så är det för man vill, inte för att man blivit ditkallad kvällen innan.

Nej, men allvarligt talat. Ibland hoppades jag bara att man kunde stanna upp och andas. Känna att man lever, och fortfarande orkar leva. Ett ögonblick där man finner lugnet i själen. Där man laddar om batterierna. Och lever.

Det är stressigt i dagens klimat. Och då lever jag ändå bara i Gävle. Vilket relativt till andra städer är ganska stressfri. Kanske är det här ändå vad vi människor vill, vi har själva skapat tid, nu får vi kanske också hantera den.

Men våga andas. för min skull. andas igen.

Du sa du behövde tid, du hade tid…

***

Martin Pluss har tröttnat på Frölunda. Nej så är det kanske inte. Han känner väl naturligtvis att han inte utvecklas längre i laget. Och nu sticker han väl förmodligen utomlands. Ett annat lag jag kan tänka mig är intresserade är väl isåfall Skellefteå. Vi får väl se.

***

Kul för Malmö. Kanske kul för Johansson. Vad vet jag, personligen tror jag inte att jag skulle ge mycket för att spela i Malmö. Men klart är att Malmö behöver rutin, och varför inte med defensiva Johansson. Färjestad tror jag gjort en miss, men samtidigt han har varit där ett tag, och båda behöver få andas.

***

Jag letar besökare från Aftonbladet. Och eftersom man inte får bloggkommentera Dulee Johnson-nyheten tänker jag inte kommentera den alls. Men vilken fjant.

 

Jaquezz.

Leave a Comment

Så Nära Får Ingen Gå.

maj 21, 2008 vid 4:49 e m (Allmänt, Fotboll, Humor, Idiotism, La Liga, Längtan, Minnen, Musik, Real Madrid, Skola, Skolan, Sommar, Sport, Sverige, Underhållning, kock)

 

God Middag,

Så har det gått några dagar igen. Sedan jag skrev sist, menar jag. Och då och då så blir det sådana hopp, vad det beror på vet jag inte riktigt, men ibland måste man lägga tid på annat, jag får ju trots allt inte betalt för att skriva sådan här skit.

Har förresten allt mer fastnat för Kents album “Du & Jag döden” som jag tycker är mer eller mindre genialiskt, men när albumet kom ut tyckte jag att det var mer eller mindre en hög med skit. Visst är det mycket låtar som är lika varandra på det albumet, men who gives a F. Det är lustigt att man ändra uppfattning så fort. Så enkelt. Så odiskutabelt, egentligen.

Och det händer hela tiden just nu. Saker som jag hatat tidigare, eller iallafall inte tyckt något vidare om, visar sig vara roligt, gott, trevligt, underbart eller helt enkelt genialiskt. Och varför det är så vet jag inte. Kanske är det en fas i livet där man mognar. Har testat så mycket att man börjar om att testa det man förut inte alls tyckte om. Inser att man den här gången gillar det. Det kanske är mognadsfråga att tycka om ärtsoppa. Jag vet inte.

Samtidigt har jag alltid varit mogen. Inte så att jag alltid varit så mogen som jag är nu, men jag har alltid varit lite mognare än den där ungjäveln som springer runt och hela lägenheten för att han inte vill sova klockan åtta, som de inblandade trots allt kommit överrens om i ett svagt ögonblick under dagen.

Jag vill iallafall inte komma ihåg mig själv som det. Jag vet förstås egentligen inte. Men jag tror att jag alltid har varit mogen för min ålder. Så även nu. Och då är det ju på ett sätt konstigt att jag först nu börjar gilla t.ex. Ärtsoppa. Om nu inte Ärtsoppa är bland de omognaste som finns.

Kanske fanns det i mina tidigare år mycket omoget inblandat med Ärtsoppa. Ja, precis ni vet varför. Och därför ville jag inte ha något med ärtsoppa att göra överhuvudtaget, att ta i det omogna skulle skada mitt mogna tillstånd och göra kalvsylta, vilket jag förövrigt alltid tyckt varit gott, av min uppbyggda intelligens och mogenhet.

Och nej, jag vet. Mogenhet och intelligens har inget att göra med varandra, även fast man ibland undrar. Faktiskt. Ärligt talat.

Idag var man i köket. Varmkök trodde jag när jag gick till skolan. Visade sig att det blev disken. Och det är inga problem för mig, faktum är att jag tycker att det är skönt att vara där en vecka för att ladda om. Men det som blir lite drygt är när man sammarbetar med vissa personer i köket.

Jag ser mig som “över-average” i min klass. Det är många som blivit väldigt duktiga, men jag ser mig själv ändå som över-average. Och när man samarbetar med vissa personer så känns det som man dels får hålla koll på vad man själv ska göra, samtidigt som man måste/ska hålla koll på den personen man samarbetar med, och ge honom intiativet ibland. Men det är svårt. Och jag förstår då samtidigt hur svårt det kan vara att jobba med mig, när jag ibland blir tyst och inte tar egna intiativ.

Och det vet jag att jag måste förbättra, omgående. Och det tycker jag att jag gör också. Kanske kan då detta vara en bra träning, där jag får ta lite eget intiativ, gentemot en annan elev. Vi får väl se.

***

Och ikväll är det Champions-league final. Underbart. Men Drogba vill bort från Chelsea, och är det något jag lärt mig så är det att det då kommer att hända. När en spelare är öppen om att sticka, så sticker han snart.

***

Och ikväll är det Champions-league final. Underbart. Ronaldo vill inte bort från Man Utd, och är det något jag lärt mig så är det att det då kommer att hända. När en spelare påstår att han inte vill sticka, så sticker han snart.

 

 

Jaquezz.

Leave a Comment

« Tidigare inlägg Nästa sida » Nästa sida »