Socius.

God Kväll,

Sitter och funderar lite på min musiksmak, egentligen är den alldeles för bred. Jag ska inte påstå att jag kan allt om musik, för det kan jag verkligen inte, jag kan t.ex. inte stämma en gitarr. Däremot kan jag väldigt mycket om historia och även om artister och grupper. Jag är väldigt allmänbildad när det gäller musik, och jag tror att det beror mycket på att jag har vågat lyssna på nytt, och ständigt haft en längtan efter att höra något nytt.

Är det så att man av någon anledning får reda på vad jag lyssnar på under en dag, kan man nog lätt bli ganska galen. Jag lyssnar nänligen på allt. Dessutom är mitt favoritband KISS. Jag borde alltså i synnerhet lyssna på rock, så är det också, men jag har fler musikintressen än så.

Har på senare tid upptäckt Mozart på nytt. Det kommer och går det där med Mozart, men jag tycker att hans musik är helt underbar. Den förmedlar känslor genom ren musik, det är inte många som kan det i dagens samhälle, och sannerligen inte på den nivån. Att skriva texter är en konst i sig, men att bara genom musik försöka få fram ett budskap är givetvis ännu svårare.

Mozart är den största någonsin inom musiken, så är det bara. Och jag fullkomligen älskar filmen “Amadeus”. Och även om det skulle vara enkelt att säga att “Eine Kleine Nachmusik” är det bästa av hans verk, så tycker jag att Requiem är riktigt bra också. Andante är också riktigt bra.

Jag förstod inte hur man kunde lyssna på klassisk musik förut, men jag tror att det, precis som med mycket annat, har med mognad att göra. Men självklart är det också så att man måste ha något typ av intresse för det. Men jag är inte så pass intresserad att jag lyssnar på något annat än Beethoven och Mozart. Även fast det kan bli några andra också.

Man får inte glömma att många artister fortfarande hittar inspiration bland de här skatterna också. Sen skulle jag vilja säga att band som t.ex. Iron Maiden bygger mycket på klassisk musik. Det får jag nog säga. Det händer oftare och oftare att jag tänker på klassisk musik när jag hör Iron Maiden.

Förutom rock och klassisk musik, lyssnar jag också en del på HipHop. Men, det finns naturligtvis nyanser i det också. Svensk hiphop är bara löjligt, tycker jag. Det finns inte mycket bra att hämta där, iallafall inte bland de kända namnen. Då ska det isåfall vara mindre kända personer, som fortfarande har glöd i sina texter.

Den enda svenska rapparen som jag egentligen bryr mig om är Petter, och det är mycket tack vare hans personlighet också. Men fram för allt som har han lyckats riktigt bra med några låtar, som sitter direkt. Det känns verkligen att många av hans texter är direkt från hjärtat. Och det hjälper långt.

En annan favorit är Eminem. Lyssnar inte alls på honom lika mycket nu, som för kanske 7-8 år sedan. Men han är fortfarande en favorit i genren. Och det är precis för det han är känd för, att han vågar säga vad han tycker, och att han har lite humor i sitt arbete. Däremot får man väl ta allt han rappar om med en nypa salt. Inte vet jag hur mycket han ljuger om egentligen.

Sen finns det också artister som man skäms över att man gillar. Ett exempel skulle kunna vara Eminem. Men där finns också Robbie Williams, jag tycker han är hur bra som helst. Dessutom finns det någon mening i hans texter. Det handlar om någonting, något användbart. Och det gillar jag, det går egentligen som en röd tråd genom hela mitt musikhjärta. Det ska handla om något väsentligt.

Det finns också några till som jag skäms över att gilla, men jag kommer faktiskt inte på några just nu.

Kent. Kent skäms jag definitivt inte för att gilla. Det är sveriges bästa rockband, någonsin, och det är inget att skämmas för. Kent vandrar runt i genren och vågar testa nya saker. Det är roligt att se när ett band utvecklas som Kent. Många påtår att texterna blivit sämre på senare år, de har blivit annorlunda, men definitivt inte sämre. Kanske inte bättre heller, men de håller en mycket hög nivå.

Det är ibland svårt att förstå texterna som Jocke skriver. Men när man lyssnar på låtarna så kommer man på det till slut, och då blir man ännu mer förälskad.

Många låtar på “Tillbaka Till Samtiden” tyckte jag var omöjliga att förstå. Men jag måste säga att de flesta låtarna faktiskt sitter nu, jag förstår vad man förstöker få fram. Att “Vy från ett luftslott”  handlar om miljön och framtiden känns ganska självklart nu, men det var svårt att förstå förut.

Jag tror dock att det är viktigt att man får hitta meningen själv med låtarna, så att man själv får tolka låtarna, och kanske till och med växa tillsammans med låten. Och det är egentligen samma sak med Winnerbäcks texter, man måste tolka allting själv, och försöka se paralleller med sitt eget liv, och skapa sig en egen bild över vad låten handlar om.

KISS är egentligen ett undantag i min musikstil. På ett sätt. KISS skriver inga märkvärdiga texter, även fast många är briljanta, så finns det många som ocksä är sanslöst dåliga, och som egentligen saknar förankring överhuvudtaget. Men musiken är klockren, i de flesta fallen. Men det finns mycket skit i valvet KISS.

Från början tyckte jag att det inte fanns några dåliga låtar av KISS, eller texter för den delen, men kolla bara här:

Plaster caster, grab a hold of me faster
And if you wanna see my love, just ask her
And my love is the plaster
And yeah, she’s the collector
She wants me all the time to inject her

Gene Simmons – Plaster Caster.

Gonna cover my class, won’t sit up and beg
Gotta keep my tail between my legs
You’re cuttin’ off your nose to spite your face
Ooh babe, gonna put you in your place

Gene Simmons – Burn Bitch Burn.

First you’re cold and then you’re hot,
you’re in the mood and then you’re not
Yeah, I know I’ll get a bang,
’cause you’re like a boomerang.

Gene Simmons – Boomerang.

Just det, ser ni någon röd tråd?

Gene har skrivit många skitdåliga texter, men han har faktiskt skrivit några som är riktigt bra också. Men på 80-talet verkar det som han skrev ihop låtarna på 5 minuter och sen var de klara, utan någon som helst rädsla för det han just skrev kan vara det sämsta i musikhistorien. Det här är ändå bara några få exempel. Det finns fler, det kan jag lova…

Förresten, jag gillar ju Jöback också, till en viss gräns, det är väl något att skämmas för, om något?

Nej, får nog fortsätta med tankarna på musik nästa gång.

God Natt.

Jaquezz.

God Kväll,

Det var fredag och dags för Kent som skulle så för konsert i Läkerol Arena. Det var den första riktiga konserten i Läkerolen och redan när det var klart att man hade biljetter så startade förväntningarna. Kent anses av många vara Sveriges bästa liveband. Och om det låg något i de orden skulle visa sig.

Får väl börja med att presentera mina medmänniskor som följde med på konsert, det handlade helt enkelt om Tommy och Nilla. Och jag tror att just den duon gjorde kvällen ännu bättre, än om jag gått med någon annan. Och det får jag naturligtvis tacka för.

Vi var nog utanför Läkerolen strax efter tre skulle jag tro. Har svårt att komma ihåg sånt. Men tidiga var vi, vi ville ju stå långt fram. Vi möttes av att det redan var mycket folk där. Och mycket svart hår på ett och samma ställe fick en helt ny innebörd när vi såg vad som väntade framför oss. Fullt med EMO-liknande människor som naturligtvis suttit där i 321 dagar, 22 timmar och 15 minuter, allt för att ha något att snacka om på måndag.

Oj, nu är Martin där nere vid er!

Men det hör inte hit. Vi var ändå bland de första som kom in i Läkerolen. Faktum är nog att vi till och med var först. EMO-barnen satt utanför fel ingång. Vilket var ett utmärkt bevis på att humor existerar i vardagen. De öppnade där också, tror jag, men jag tror också att det tog lite extra tid för dem. Men när dörrarna öppnades klockan sex, var det bara springa som gällde.

Förresten så skulle jag gissa på att medelåldern var någonstans runt 12 år, vilket kändes lite tveksamt, tänk om de var snabba? Eller var det en fetare generation som stod för motståndet? Vart stod vi egentligen när konserten startade?

Men vänta. Portarna har ju inte ens öppnat än. När vi stod där utanför Läkerolen så var det viktigaste att försöka hålla värmen, och snappa upp så mycket information som möjligt. Så vi gick omkring lite utanför och snackade, till slut så träffade vi ett par från Falun, väldigt trevliga personer förresten. Som då fick bli dem vi snackade med, vi stod tillsammans i kön. Och tillslut också nära varandra vid konsertens start.

- Jocke? Jocke! JOCKE!

- Ja, vad vill du?

Portarna öppnades ganska precis sju, och det var dags att springa utav helvete. Det gick faktiskt riktigt bra. Så pass bra att det slutade med att jag och Tommy stod i andra raden från scenen och Nilla längst fram, framför Tommy. En het kväll med Kent kunde börja.

Och det gjorde den verkligen med besked. Familjen var hyffsade faktiskt som öppningsband, men inget att betala pengar för ändå. Kent gick på runt tjugo i nio kanske, och levererade på en gång. Och just när man trodde att det inte kunde bli bättre, då kom Socker, eller någon annan underbar låt.

Jag har inte upplevt många konserter, egentligen var det här den första riktigt stora konserten, och Kent bara fortsatte leverera hela tiden, toppade låt på låt och det blev en fantastisk kväll.

Jocke pratade inte speciellt mycket innan låtarna, för det mesta handlade det om snygga övergångar mellan låtarna, och så fort någon kände igen introt av en låt så kom underbara skrik från publiken, det fanns många Kent-fanatiker i byggnaden. Det var underbart.

Att Kent är ett av Sveriges bästa liveband finns det inte så mycket som säger något emot. Alla effekter man använder på scenen var även de av högsta kvalité. Bandet visade även energi och gjorde allt för att publiken skulle få en trevlig kväll.

Men Jocke hade också en otrolig kemi med publiken, pratade verkligen till publiken, även fast han sagt replikerna förut så verkade allt så improviserat. Hans undeton i vissa lägen var helt obeskrivlig, han menade något med allt han sa.

Kent har en underbar musikskatt, och det märks fort att de egentligen hade kunnat välja vilka låtar som helst, och konserten hade varit fulländad ändå. Man har så pass bra låtar att det faktiskt inte spelar någon roll om ens favoritlåt inte spelas.

Jag blev imponerad av Kent. Alla var mycket bättre än vad jag trodde och jag häpnade när jag hörde hur säker Jocke var på sången, inga problem alls, någonstans. Och gillar man Kent, då får man allt man vill ha här.

Det bästa i livemusik jag hittils upplevt, utan tvekan. 5 av 5.

En affisch blev det också. Den var svindyr. Eller?

Tack för en underbar kväll. Jag hoppas verkligen att vi ses igen.

Jaquezz.