Mannen som lämnade gymnasiet på fel sida.

Vet inte riktigt varför, men jag känner för att skriva. Ibland är det skönt att bara skriva av sig, formulera några meningar, och sen är allt mycket bättre.

Har praktik nu några veckor, 3 för att vara exakt, plus ett lov som närmar sig med stormsteg. Det är skönt att slippa skolan i en månad, få lite distans till allt och alla, för att sedan satsa de veckor som sedan är kvar av gymnasiet.

Det känns skönt att det kommit till ett slut nu. Jag vill gå vidare, träffa nya människor och göra något med mitt liv. Men jag ska inte säga något annat än att jag träffat många människor under mina tre år som jag är väldigt glad över att jag fått äran att träffa. Men det finns också personer som jag helst av allt bara lämnat utanför mitt liv.

Och så är det naturligtvis också människor som tänker om mig, förhoppningsvis på båda visen. Och precis som i slutet av högstadiet så hoppas jag att jag kan hålla kontakt med några av dem. Tyvärr så gick det inte så bra sist, jag ville hålla kontakten med några stycken, men faktum är att jag inte har någon större kontakt med någon från min gamla klass.

Visst finns det någon som man kommenterar lite teknik med, eller någon som man grattar när den fyller år och passar på att snacka lite allmänt. Men det finns också människor som man inte ens hejar på när man ser dem. Jag vet inte varför det blir så, det är konstigt och pinsamt.

Det är även tråkigt när det blir så, men kanske hittar man tillbaka till några stycken senare i livet, när man behöver och vill. Men jag hoppas att det går bättre den här gången, för det finns personer som jag vill hålla kontakten med.

Det är också intressant hur man kan ändra uppfattning om människor snabbt. En handling så kan hela synen på en person förändras. Det har hänt flera gånger, men jag blir lika överraskad varje gång.

“Mannen i den vita hatten” ekar i mitt rum. Kanske är jag lite rädd för att hamna i den situationen. Där ångesten liksom springer i kapp en, 16 år efter studenten, och man inser att man faktiskt inte gjort ett skit med sitt liv sedan den där dagen, 12 juni 2009.

På nära håll.

Det hugger i mitt hjärta. Det är något som skaver. Och ska jag vara riktigt ärlig vet jag inte vad det är. Ska livet verkligen bara vara så här?

Jo, jag har en dålig period just nu. Dessutom blir det extra känsligt när man väl hamnar där nu för tiden. Jag har haft ett ganska känslomässigt turbulent liv, många har naturligtvis haft det värre, men det har också varit ett litet kaos för sig själv. Mitt liv alltså.

Många stunder har varit väldigt jobbiga. Mycket pekar på att jag helt enkelt bryr mig om människor för mycket, och att det gör att jag blir för involverad i andra människors känslor. Jag mår inte bra, när andra inte mår bra. Så enkelt är det.

Och även om jag vill försöka släppa på det, så är det svårt. Jag tar ett steg i taget. Jag ska inte säga att jag någonsin haft en riktig panikångestattack, men jag kan väl samtidigt inte påstå att det var långt borta heller. Ibland är allt bara jobbigt.

Men det var ett tag sedan jag kände så här. Och jag har också tagit viktiga steg i mitt liv mot att det ska bli bättre. Jag försöker förändra hela mitt liv, och även om det tar tid, och jag inte känner att jag har tid, så måste jag försöka ta ett steg i taget.

När jag var yngre så var jag väldigt pratglad. Jag pratade med alla, sa precis vad jag tänkte på etc. Men det är inte riktigt så längre. När jag är med människor jag känner mig trygg med, kan jag visst vara spontan och säga precis vad jag tycker, men något har gjort att jag inte är så hela tiden, längre..

Jag funderar väldigt mycket på allt möjligt, jag har många tankar om stora och små saker. Och ofta funderar jag på om det kan var så att något hänt under min uppväxt som gör att jag nu för tiden hellre håller käften än att jag säger något. Men jag kommer aldrig på något exakt tillfälle.

Har jag blivit idiotförklarad för att jag sagt något? Har någon sagt att man inte kan säga vad som helst? Har jag blivit attackerad för något jag sagt?

Jag minns inte. Men något måste gjort att jag ändrat på mig. Att jag nu är relativt tystlåten för att vara 18 år. Men jag känner också att jag är på väg att varje vecka tar steg mot ett bättre självförtroende, som gör att jag vågar säga vad jag tycker och tänker. Jag tar små steg, men jag försöker verkligen ändra på mig själv. Och jag tror att det till sist kan bli bra.

Man hoppas ju att utvecklingen ska gå fortare. Jag har länge setts som väldigt mogen, men kanske är jag inte så utvecklad som det ser ut. Kanske har jag inte så stor koll på saker och ting som det verkar.

Egentligen är jag en väldigt osäker person. Men jag tar steg efter steg mot ett mer fartfyllt liv. Jag vill visa hur jag vill vara, och kan vara, och till slut hoppas jag att jag hinner i fatt alla andra, alla roliga, alla trevliga, alla pratglada.

Jag har så mycket att säga, men någonstans i mitt liv har jag blivit ombedd att hålla käften, och där är jag kvar än i dag…

 

Jaquezz.

Better than drinking alone.

Sitter och är förbannad. Egentligen borde jag vara riktigt glad, det har varit en fantastisk vecka. Kanske en av de bättre på senare tid. Det var i och för sig väldigt länge sedan jag hade något som kan liknas med ångest, men tankar kommer lätt fortfarande.

Kan fundera väldigt mycket om livet, universum och allting stundtals. Jag vet egentligen inte riktigt varför jag tänker på det fortfarande, det känns som något som man faktiskt borde släppa någon gång, något som man inte borde tänka på allt för mycket. Men det är svårt, ärligt talat så är det väldigt svårt.

Men som sagt, det har ändå varit en väldigt bra vecka. Mitt självförtroende har ökat ganska ordentligt den här veckan. För varje gång som jag gått ner ett kilo så har mitt självförtroende blivit bättre, och för varje gång jag ställt mig på vågen har mina ögon tårats. Jag är otroligt stolt över mig själv, och jag känner att jag har kommit långt.

Det känns också som att människor ser mig på ett annat vis nu. Inte så att mina närmaste gör någon skillnad på mig, men blickar säger en hel del, och jag måste säga att blickarna har ändrats. Och då förändrats till något mycket bättre än jag ens var nära förut.

Jag får helt enkelt positiva blickar. Det känns fantastiskt. Men det som väger mest är naturligtvis ord. Och det började på allvar den här veckan. Jag fick cred på gymmet för att jag gått ner i vikt, och då främst av en person som det var väldigt länge sedan som jag träffade. Han var tvungen att fråga mig, sa han, om jag inte hade gått ner ordentligt i vikt.

Jag nickade. Han var imponerad. Faktum är att han sedan dess sagt det flera gånger, hur imponerad han är. Det känns fantastiskt. Även om jag verkligen håller mina nära och deras ord, kära, så är det väldigt roligt att höra det från något utomstående. Och dessutom en person som jag faktiskt inte träffat på väldigt länge.

Den första som egentligen sa något var en av mammas kompisar, när dom var här i våras. Visst, hade jag gått ner vikt även då, men inte alls som jag gjort de senaste månaderna. Hon var här för någon helg sedan. Reaktionen? Obetalbar. Ända in i hjärtat.

Men ärligt talat. Jag vet inte hur jag ska reagera. Jag får inte ens ur mig ett tack, vilket ärligt talat känns pinsamt. Det är jättehärligt och skönt att höra. Inget snack. Men jag vet inte vad jag ska svara. Jag vet verkligen inte. Ska jag säga tack? Ska jag nicka? Prata om hur jag kom hit? Vad som fick mig att börja? Jag vet inte.

Men det viktigaste jag vill säga är just ett tack. Ett tack till alla som faktiskt bryr sig, eller som i alla fall på något sätt visar att man gjort en förbättring. Jag blir rörd. Och som sagt, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, just i den stunden. Men jag måste verkligen tacka. Ni gör att jag växer, och att jag vågar vara stolt över mig själv. Något som jag inte varit på mycket, mycket länge.

Dessutom är det så att mycket annat fallit på plats den senaste tiden. Jag vill inte skryta, men jag har alltid varit bra i skolan. Alltid. Men jag har också lika länge varit svag i det muntliga. Tycker ändå att det blivit bättre. Mycket bättre. Och även om jag är långt ifrån bra, så tror jag också att jag gjort stora förbättringar under min tid på gymnasiet.

Jag räcker fortfarande inte upp handen. Även fast jag vet. Jag kan svaret. Sju av Tio gånger kan jag svaret, men räcker inte upp handen. Även om ingen kan svaret, så svarar jag ändå inte. Sen blir jag förbannad, jag blir förbannad på mig själv. Jag kan ju svaret förihelvete, räck upp handen.

Men rutinen finns inte i mig. Men jag har väl i och för sig blivit bättre här också, men det är långt kvar. Men jag känner att med det självförtroendet jag har just nu, så kan saker och ting snabbt bli bättre, och ska jag överleva i mitt yrkesliv, så måste det bli bättre. Nu.

Däremot har jag blivit mycket bättre på att prata i grupper. Det har jag verkligen. Jag pratar mer än någonsin med människor i klassen. Jag tror inte att jag pratat så här mycket i köket förut. Jag är inte en person som tar över, men jag försöker prata så gott det går, med lärare, med elever osv. Jag försöker. Och det här är, efter vikten, det viktigaste jag har att jobba med just nu.

Jag är stolt över mig själv. Det är en väldigt intressant mening. En mening som jag knappt använder. Men jag känner på mig att jag kommer få användning för det nu. Jag ska verkligen försöka vara stolt över mig själv. Det behövs. Inte bara för mig själv, utan också för människor omkring mig.

Men det jag fram för allt vill säga med det här inlägget är ett tack till alla som stöttat mig. Både under träning, kost och viktnedgång, men också nu, när resultatet kommer på allvar. Tack till alla som säger något till mig, som grattar mig, som blir imponerade, som vill veta mer.

Alla som intresserar sig för det jag har gjort. Och för alla som inte vet vad jag har gjort, så har jag gått ner ungefär 20 kilo. Och nu ska jag träna för att få lite muskler och göra något med den här kroppen. Och naturligtvis få bort det sista av det överblivna fettet.

Ni kan inte se mina tårar. Men jag är rörd. Tack så mycket.

 

Jaquezz.

Sing us a song, you are the piano man.

It’s nine o’clock on a Saturday
The regular crowd shuffles in
There’s an old man sitting next to me
Makin’ love to his tonic and gin

He says, “Son, can you play me a memory
I’m not really sure how it goes
But it’s sad and it’s sweet and I knew it complete
When I wore a younger man’s clothes.”

Billy Joel – Piano Man.

Det finns underbar musik, och ibland är det så härligt att på nytt uppleva det magiska i vissa toner. Det var länge sedan jag lyssnade på Billy Joel och i synnerhet Piano Man. Men så hörde jag den på ICA Maxi för någon vecka sedan, och blev på nytt förälskad. Och man kan inte låta bli att bli förälskad när något är så fantastiskt bra. Och versionen med Elton John är nog den bästa, framförd hos självaste Jay Leno.

Ibland önskar man att man kan återuppleva Brynäs, ett Brynäs som man hoppas kan få ett nytt liv. Men just nu känns kärleken till Brynäs som ett gammalt äktenskap, inget röj, inget som egentligen påminner om varför man blev tillsammans från första början. Allt har bleknat. Och det är möjligen inte långt kvar tills det bara finns aska kvar.

Men kanske slutar inte likheterna där. Man hoppas trots allt fortfarande på att det ska komma ett litet ögonblick av gamla dagars glans. Kanske bär dagens Brynäs en alldeles för stor jacka för att ens kunna vara nära att fylla ut den. Det är möjligen så att historian är för stor att bära på sina axlar. Men att om några år hålla i askan från ett fenomen som på 70-talet var störst i Sverige, känns inte speciellt roande heller.

När Brynäs vann SM-guld för 10 år sedan, var det nog många som lättade suckade, och konstaterade kanske för fort att truppen nu fyllde ut jackan fullständigt. Det människor aldrig fick veta var att man fuskade. Det fanns inte kött ända ut i ärmarna, man hade stött upp armarna med fusk, med oklara mål och oprofessionella ledare. Att Brynäs vann var i mycket kanske det värsta som kunde hända. Styrelsen fick det svart på vitt, det lönar sig att fuska i styrelserummet.

Många gamla spelare fanns i korridorerna och väggarna började ånga av självbehag och att man visst hade känsla för det här med att fylla ut ärmarna med värdelöst fett istället för rent och skärt 70-tals kött. Alla visste precis vad som behövdes, och det visade sig också att man hade rätt när Roger Melin tog Brynäs till SM-guld.

Brynäs vann för tidigt. Man fastnade i en farlig cirkel. Och idag är det knappast bara skicklighet som gör att man är kvar i den högsta serien. Men dagens Brynäs gör ett fantastiskt jobb, trots att man inte är i närheten av de stora dagarnas glans. Brynäs håller sakta men säkert på att fylla ut ärmarna i jackan med kött. Äkta kött.

Men fett blir ingen bra aska. Så det finns ingen garanti för att det funkar. Om några år får vi se om köttet gör någon nytta i Brynäs. Och om det är rätt kött man valt att gå på. Annars står vi där med varsin una, fylld med askan från något som var det största som fanns på 70-talet.

 

Jaquezz.

Sommaren 2008: Bilderna.

Eskön Juli 004 Eskön Juli 006Gotland 100 Gotland 105 Gotland 112 Gotland 011 Juli 2008 033 Juli 2008 002 Juli 2008 003 DIGITAL CAMERA     DIGITAL CAMERA     Tallinn - Kall 044 DIGITAL CAMERA     Tallinn - Kall 002 Sjömanskyrkan 004 KISS 100 KISS 016

 

Jaquezz.

Fast as you blow.

Om tre dagar fyller jag arton år. Jag måste smaka på dom orden ett tag. Repetera det några gånger för mig själv, innan jag på fredag kommer att mötas av förvånade ansiktsuttryck när andra konstaterar att jag redan fyllt 18 år. Ja, säger jag, jag är lika förvånad själv.

Men det har faktiskt gått fort. Det är en klassisk kliché, jag vet. Men det ligger också otroligt mycket sanning i det. En del av livet är nu passé, och jag går vidare mot nya delar. Det är lite läskigt att fylla 18 år också, många tänker nog på friheten som kommer. Men det kommer också en hel radda med saker som man måste göra.

Man kommer från och med den dagen man fyller att få ta mer och mer ansvar för sig själv. Jag tycker personligen att jag redan har ganska stort ansvar över mig själv, men det kommer förstås blir större och större.

Jag har mina drömmar om framtiden. Jag är ganska säker på att jag kommer studera vidare på något plan efter gymnasiet. Just nu är jag väldigt intresserad av att studera mot att bli Journalist. Men jag vet inte, det känns svårt att bli just Journalist, om man inte gått Samhällsprogrammet eller liknande. Men jag ska iallafall försöka. Jag vill så gärna.

Det har gått fort. Men det känns ändå som en evighet sen som jag satt i barnvagn, eller upplevde snökaoset ‘98, eller vad som helst. Det är konstigt det där.

Men jag ser fram emot att fylla. Jag ska ärligt erkänna att jag inte haft någon större längtan till att fylla just arton. Det är klart att jag förstått att mycket blir enklare, men det är inte så att jag gått runt och tänkt på det varje dag, eller vecka för den delen. Det kommer när det kommer.

Och det kom snabbt.

 

Jaquezz.

iPhone till Sverige.

 

2008-05-27 08:00:00 CET (TeliaSonera AB)

TeliaSonera ska sälja iPhone i Norden och Baltikum

TeliaSonera har skrivit avtal med Apple om att introducera iPhone i Sverige, Norge, Danmark, Finland, Litauen, Lettland och Estland senare i år.

I ett pressmeddelande idag så rapporterar TeliaSonera att man har skrivit på ett avtal med Apple om att introducera iPhone till Sverige bland annat. Detta gör ju gällande att en 3G-version ska lanseras i Juni ännu mera trolig.

Och jag är väldigt glad att Apple äntligen kommit överrens med ett svenskt företag om att iPhone ska börja säljas här. Sverige ställer trots allt höga krav på sina telefoner, och det hade nog inte varit möjligt om inte 3G hade varit på agendan.

Jag är väldigt intresserad naturligtvis. Men jag hade också hoppats på att Tre skulle dra åt sig Apple. Men Telia duger naturligtvis det också, även om priserna på Telia inte är de bästa på den svenska marknaden, får man ändå vara glad att iPhone överhuvudtaget kommer till Sverige.

Men det är inte över än. Kanske kan vi se iPhone hos Tre snart också. Jag måste säga att det är mycket logiskt om så vore fallet, i framtiden. Men Telia känns trots allt inte ologiskt heller. Välkommen, säger jag. Du är efterlängtad.

Nu ska det bli spännande att se vad Steve Jobs har i kikaren den 9 juni.

***

Yannick, ursäkta. Jag tror du har missat något. Han hade marijuana i fickan. Prata med sonen din, han har nog en hel del att förklara för dig.

***

Och här kommer Lasse igen. Utbrott. Besvikelse. Om det nu stämmer det jag läser om frågorna och svaren på Aftonbladet, så måste jag säga att Lasse reagerar förvånansvärt starkt på de frågor han får. Löjligt.

***

Just det, Ljungberg handlade det ju om…

***

Tråkigt med Andreas Johansson också. Hade varit kul att se honom i Brynäs. Men att Brynäs skulle få både Lars Johnsson och Andreas Johansson kändes som en riktig högoddsare. Hoppas att Sundlöv hittar något på marknaden, men det kommer att bli tufft. Fråga Lars, han kanske har lite koll också.

***

Jag säger som jag sagt förut, gg ner skiten…

***

Och i Frölunda tar Ulf Dahlén över. Intressant. Man får ju hoppas att Frölunda gjort ett bra jobb i rekryteringen nu, så att man vet vad man ger sig in på. Fel som man gjorde med Bäckman och Melin får inte göras om.

***

Sandlådenivå. Dags för föräldrarna att rycka in, tror jag.

 

Jaquezz.

Så Nära Får Ingen Gå.

 

God Middag,

Så har det gått några dagar igen. Sedan jag skrev sist, menar jag. Och då och då så blir det sådana hopp, vad det beror på vet jag inte riktigt, men ibland måste man lägga tid på annat, jag får ju trots allt inte betalt för att skriva sådan här skit.

Har förresten allt mer fastnat för Kents album “Du & Jag döden” som jag tycker är mer eller mindre genialiskt, men när albumet kom ut tyckte jag att det var mer eller mindre en hög med skit. Visst är det mycket låtar som är lika varandra på det albumet, men who gives a F. Det är lustigt att man ändra uppfattning så fort. Så enkelt. Så odiskutabelt, egentligen.

Och det händer hela tiden just nu. Saker som jag hatat tidigare, eller iallafall inte tyckt något vidare om, visar sig vara roligt, gott, trevligt, underbart eller helt enkelt genialiskt. Och varför det är så vet jag inte. Kanske är det en fas i livet där man mognar. Har testat så mycket att man börjar om att testa det man förut inte alls tyckte om. Inser att man den här gången gillar det. Det kanske är mognadsfråga att tycka om ärtsoppa. Jag vet inte.

Samtidigt har jag alltid varit mogen. Inte så att jag alltid varit så mogen som jag är nu, men jag har alltid varit lite mognare än den där ungjäveln som springer runt och hela lägenheten för att han inte vill sova klockan åtta, som de inblandade trots allt kommit överrens om i ett svagt ögonblick under dagen.

Jag vill iallafall inte komma ihåg mig själv som det. Jag vet förstås egentligen inte. Men jag tror att jag alltid har varit mogen för min ålder. Så även nu. Och då är det ju på ett sätt konstigt att jag först nu börjar gilla t.ex. Ärtsoppa. Om nu inte Ärtsoppa är bland de omognaste som finns.

Kanske fanns det i mina tidigare år mycket omoget inblandat med Ärtsoppa. Ja, precis ni vet varför. Och därför ville jag inte ha något med ärtsoppa att göra överhuvudtaget, att ta i det omogna skulle skada mitt mogna tillstånd och göra kalvsylta, vilket jag förövrigt alltid tyckt varit gott, av min uppbyggda intelligens och mogenhet.

Och nej, jag vet. Mogenhet och intelligens har inget att göra med varandra, även fast man ibland undrar. Faktiskt. Ärligt talat.

Idag var man i köket. Varmkök trodde jag när jag gick till skolan. Visade sig att det blev disken. Och det är inga problem för mig, faktum är att jag tycker att det är skönt att vara där en vecka för att ladda om. Men det som blir lite drygt är när man sammarbetar med vissa personer i köket.

Jag ser mig som “över-average” i min klass. Det är många som blivit väldigt duktiga, men jag ser mig själv ändå som över-average. Och när man samarbetar med vissa personer så känns det som man dels får hålla koll på vad man själv ska göra, samtidigt som man måste/ska hålla koll på den personen man samarbetar med, och ge honom intiativet ibland. Men det är svårt. Och jag förstår då samtidigt hur svårt det kan vara att jobba med mig, när jag ibland blir tyst och inte tar egna intiativ.

Och det vet jag att jag måste förbättra, omgående. Och det tycker jag att jag gör också. Kanske kan då detta vara en bra träning, där jag får ta lite eget intiativ, gentemot en annan elev. Vi får väl se.

***

Och ikväll är det Champions-league final. Underbart. Men Drogba vill bort från Chelsea, och är det något jag lärt mig så är det att det då kommer att hända. När en spelare är öppen om att sticka, så sticker han snart.

***

Och ikväll är det Champions-league final. Underbart. Ronaldo vill inte bort från Man Utd, och är det något jag lärt mig så är det att det då kommer att hända. När en spelare påstår att han inte vill sticka, så sticker han snart.

 

 

Jaquezz.

All You Need Is Love.

God Kväll.

Det var väldigt roligt att se Tre Kronor idag. Kanske spelade man ingen lysande hockey. Men man spelade taktiskt rätt och tillslut kunde man också avgöra, något turligt, men faktiskt välförtjänt. Weinhandl, vilken säsong.

Det blir roligare för varje match att se Douglas Murray. Han stor, men ändå skicklig med puck och på skridskorna. Och då och då smäller det ordentligt i planket. En total bevisning av detta är väl när Tjeckien försöker kontra, och Douglas står kvar på offensiv blå och bara tacklar spelaren som har pucken så att Edler kan ta hand om den samme och starta svenskt anfall.

Dessutom skjuter Douglas och vågar gå upp i anfallet lite då och då. Även då är han förstås tung att möta. Och vem vågar gå in och stoppa honom?

***

Annars måste jag ge en stor eloge till Viasat Sport. Vilka män. VM-turnering efter VM-turnering så levererar de här herrarna. Man tar in nya förmågor, och de smälter in in i gänget totalt. Gud bevare mig väl om VM går till någon annan kanal i framtiden.

***

Nu ser jag framemot semifinal. Mot Kanada?

***

Vilken bragd av Norge. Man har gjort mycket mer än vad man kan vänta sig av dem. Och att möta Kanada i Kanada, i VM måste vara något utöver det vanliga för fjordälskarna. Krama ett varsitt träd är det inte frågan om här eller. Visa dom jävlarna. 5 – 2 till Kanada inför tredje känns dock säkert.

Men ändå. 1 – 1. Och 2 – 2. Starkt. Norge ni är på gång på allvar.

Eurohockeytour, någon?

 

 

Jaquezz.

"Den Där Store Jäkeln på blå…"

God Middag,

Det var länge sedan som en svensk spelare skapade oro hos motspelare, genom att tacklas. Douglas Murray har blivit ett ansikte som sätter stopp för det allmäna tycket om att svenskar är mesiga. Och god knows att många är det.

Men Douglas går rakt in i laget och kan mycket väl vara en avgörande faktor till slut. Hans fysiska spel är dessutom inte fult, utan raka klara träffar, utan armbågar. Snarare håller han in armbågarna lite extra för att få en klockren träff.

Ikväll är det ovisst. Det kan gå hur som helst. Tjeckien är ojämna. Sverige är ojämna. Men jag tror på en rolig och hård match. Men mycket delikatesser och klara tacklingar. Kanske blir det något bråk också. Douglas är på.

***

Larsson hade tydligen väntat på samtalet. Kul att att han är tänd igen. Sist var han med för att hans son ville se honom i tröjan. I år är han med för att han verkligen har suget. Det kan bli hur bra som helst. Sätt honom bakom Zlatan och Elmander.

***

Man kan tycka att man borde bli förbannad på Henke, när han gång på gång ändrar sitt beslut. Men jag tycker inte att hans beslut varit helt genomtänkta förut. Och när han nu fått tillbaka lusten är det väl bara att tacka ja, om tränaren vill ha honom. Helt rätt. Synd om Marcus Berg kanske, men Larsson är ju bättre. Faktiskt.

***

Larsson ska dessutom vara beredd på att spela VM-kval. Något han själv också verkar ha lust med. Det kan bli väldigt roligt att se på. Henke Larsson är efterlängtad i landslaget. Tack för det, Lagerbäck.

***

Lars Johnson ska vara klar för Brynäs också, detta enligt Gefle Dagblad. Jag hoppas verkligen att det är så. Han behövs. Verkligen. Välkommen?

***

Svennis tackar nej till Benifica. Kan det vara så att Mexiko lockar? Men han kan lika gärna bli kvar i City, känns det som. Och det vore i mitt tycke det bästa, Svennis har gjort ett jättejobb. Låt honom bygga vidare.

***

Hoppas att alla som tackade nej längtar… skämmas, ta mej fan…

 

Jaquezz.

« Tidigare inlägg Nästa sida » Nästa sida »