Det hugger i mitt hjärta. Det är något som skaver. Och ska jag vara riktigt ärlig vet jag inte vad det är. Ska livet verkligen bara vara så här?
Jo, jag har en dålig period just nu. Dessutom blir det extra känsligt när man väl hamnar där nu för tiden. Jag har haft ett ganska känslomässigt turbulent liv, många har naturligtvis haft det värre, men det har också varit ett litet kaos för sig själv. Mitt liv alltså.
Många stunder har varit väldigt jobbiga. Mycket pekar på att jag helt enkelt bryr mig om människor för mycket, och att det gör att jag blir för involverad i andra människors känslor. Jag mår inte bra, när andra inte mår bra. Så enkelt är det.
Och även om jag vill försöka släppa på det, så är det svårt. Jag tar ett steg i taget. Jag ska inte säga att jag någonsin haft en riktig panikångestattack, men jag kan väl samtidigt inte påstå att det var långt borta heller. Ibland är allt bara jobbigt.
Men det var ett tag sedan jag kände så här. Och jag har också tagit viktiga steg i mitt liv mot att det ska bli bättre. Jag försöker förändra hela mitt liv, och även om det tar tid, och jag inte känner att jag har tid, så måste jag försöka ta ett steg i taget.
När jag var yngre så var jag väldigt pratglad. Jag pratade med alla, sa precis vad jag tänkte på etc. Men det är inte riktigt så längre. När jag är med människor jag känner mig trygg med, kan jag visst vara spontan och säga precis vad jag tycker, men något har gjort att jag inte är så hela tiden, längre..
Jag funderar väldigt mycket på allt möjligt, jag har många tankar om stora och små saker. Och ofta funderar jag på om det kan var så att något hänt under min uppväxt som gör att jag nu för tiden hellre håller käften än att jag säger något. Men jag kommer aldrig på något exakt tillfälle.
Har jag blivit idiotförklarad för att jag sagt något? Har någon sagt att man inte kan säga vad som helst? Har jag blivit attackerad för något jag sagt?
Jag minns inte. Men något måste gjort att jag ändrat på mig. Att jag nu är relativt tystlåten för att vara 18 år. Men jag känner också att jag är på väg att varje vecka tar steg mot ett bättre självförtroende, som gör att jag vågar säga vad jag tycker och tänker. Jag tar små steg, men jag försöker verkligen ändra på mig själv. Och jag tror att det till sist kan bli bra.
Man hoppas ju att utvecklingen ska gå fortare. Jag har länge setts som väldigt mogen, men kanske är jag inte så utvecklad som det ser ut. Kanske har jag inte så stor koll på saker och ting som det verkar.
Egentligen är jag en väldigt osäker person. Men jag tar steg efter steg mot ett mer fartfyllt liv. Jag vill visa hur jag vill vara, och kan vara, och till slut hoppas jag att jag hinner i fatt alla andra, alla roliga, alla trevliga, alla pratglada.
Jag har så mycket att säga, men någonstans i mitt liv har jag blivit ombedd att hålla käften, och där är jag kvar än i dag…
Jaquezz.
