Socius.

God middag,

Dagens inlägg får handla om tid. Jag vet att tiden går väldigt fort, men varje gång jag konstaterar det, så blir jag ändå förvånad, förtvivlad och rädd. Jag vet inte varför rädslan infinner sig, kanske för att livet inte är oändligt. Man har tidspress, och mycket tid går till saker som jag egentligen inte vill göra.

Det är klart det finns positiva saker med att tiden går fort också, men det är så mycket svårare att hitta. En sak är att relationer byggs ganska snabbt, eftersom tiden går fort. Igår insåg jag att jag pratat med en, nu mycket speciell person, längre än vad jag själv trodde. Skulle gissa att det drar sig mot två år snart.

Vi konstaterade också att vi saknade att prata. Det blir så mycket roligare om man har någon att prata med. För jag tror faktiskt, vill tro, att vi kan prata om det mesta också. Och det gör vi, lita på det. Men jag inser också att detta göra att tiden går ännu fortare. Men är det så, så får det vara så. Det är värt det.

Att vi pratat i runt två år, innebär inte bara just att vi pratat i två år, utan det innebär också att vi genomgått en hel del tillsammans. Vi kanske inte alltid pratat om allt som hänt, men vi har ändå upplevt en massa saker under den tiden. Saker som sedan diskuterats frigjort från en massa skitsnack, kan man väl tänka sig.

Det är knepigt med tiden. Det är ett påhitt från människan. Men med större genomslagskraft än en Ipod, vilket inte säger lite, må jag påpeka. Ibland kan man inte annat än älska tiden, ibland är den mest i vägen, eller ångestbringande på en massa olika plan.

Att avskaffa tiden vore lite överdrivet. Men varför inte göra två timmar av dagen tidslösa. Där är det straffbart att lägga in möten, läkarbesök eller att träffa någon på en speciell tid. Under de här två timmarna får saker hända i den ordning det förmås. Inga arbeten startar under den här tiden, och för man det ändå, så är det för man vill, inte för att man blivit ditkallad kvällen innan.

Nej, men allvarligt talat. Ibland hoppades jag bara att man kunde stanna upp och andas. Känna att man lever, och fortfarande orkar leva. Ett ögonblick där man finner lugnet i själen. Där man laddar om batterierna. Och lever.

Det är stressigt i dagens klimat. Och då lever jag ändå bara i Gävle. Vilket relativt till andra städer är ganska stressfri. Kanske är det här ändå vad vi människor vill, vi har själva skapat tid, nu får vi kanske också hantera den.

Men våga andas. för min skull. andas igen.

Du sa du behövde tid, du hade tid…

***

Martin Pluss har tröttnat på Frölunda. Nej så är det kanske inte. Han känner väl naturligtvis att han inte utvecklas längre i laget. Och nu sticker han väl förmodligen utomlands. Ett annat lag jag kan tänka mig är intresserade är väl isåfall Skellefteå. Vi får väl se.

***

Kul för Malmö. Kanske kul för Johansson. Vad vet jag, personligen tror jag inte att jag skulle ge mycket för att spela i Malmö. Men klart är att Malmö behöver rutin, och varför inte med defensiva Johansson. Färjestad tror jag gjort en miss, men samtidigt han har varit där ett tag, och båda behöver få andas.

***

Jag letar besökare från Aftonbladet. Och eftersom man inte får bloggkommentera Dulee Johnson-nyheten tänker jag inte kommentera den alls. Men vilken fjant.

Jaquezz.