Sitter och är förbannad. Egentligen borde jag vara riktigt glad, det har varit en fantastisk vecka. Kanske en av de bättre på senare tid. Det var i och för sig väldigt länge sedan jag hade något som kan liknas med ångest, men tankar kommer lätt fortfarande.
Kan fundera väldigt mycket om livet, universum och allting stundtals. Jag vet egentligen inte riktigt varför jag tänker på det fortfarande, det känns som något som man faktiskt borde släppa någon gång, något som man inte borde tänka på allt för mycket. Men det är svårt, ärligt talat så är det väldigt svårt.
Men som sagt, det har ändå varit en väldigt bra vecka. Mitt självförtroende har ökat ganska ordentligt den här veckan. För varje gång som jag gått ner ett kilo så har mitt självförtroende blivit bättre, och för varje gång jag ställt mig på vågen har mina ögon tårats. Jag är otroligt stolt över mig själv, och jag känner att jag har kommit långt.
Det känns också som att människor ser mig på ett annat vis nu. Inte så att mina närmaste gör någon skillnad på mig, men blickar säger en hel del, och jag måste säga att blickarna har ändrats. Och då förändrats till något mycket bättre än jag ens var nära förut.
Jag får helt enkelt positiva blickar. Det känns fantastiskt. Men det som väger mest är naturligtvis ord. Och det började på allvar den här veckan. Jag fick cred på gymmet för att jag gått ner i vikt, och då främst av en person som det var väldigt länge sedan som jag träffade. Han var tvungen att fråga mig, sa han, om jag inte hade gått ner ordentligt i vikt.
Jag nickade. Han var imponerad. Faktum är att han sedan dess sagt det flera gånger, hur imponerad han är. Det känns fantastiskt. Även om jag verkligen håller mina nära och deras ord, kära, så är det väldigt roligt att höra det från något utomstående. Och dessutom en person som jag faktiskt inte träffat på väldigt länge.
Den första som egentligen sa något var en av mammas kompisar, när dom var här i våras. Visst, hade jag gått ner vikt även då, men inte alls som jag gjort de senaste månaderna. Hon var här för någon helg sedan. Reaktionen? Obetalbar. Ända in i hjärtat.
Men ärligt talat. Jag vet inte hur jag ska reagera. Jag får inte ens ur mig ett tack, vilket ärligt talat känns pinsamt. Det är jättehärligt och skönt att höra. Inget snack. Men jag vet inte vad jag ska svara. Jag vet verkligen inte. Ska jag säga tack? Ska jag nicka? Prata om hur jag kom hit? Vad som fick mig att börja? Jag vet inte.
Men det viktigaste jag vill säga är just ett tack. Ett tack till alla som faktiskt bryr sig, eller som i alla fall på något sätt visar att man gjort en förbättring. Jag blir rörd. Och som sagt, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, just i den stunden. Men jag måste verkligen tacka. Ni gör att jag växer, och att jag vågar vara stolt över mig själv. Något som jag inte varit på mycket, mycket länge.
Dessutom är det så att mycket annat fallit på plats den senaste tiden. Jag vill inte skryta, men jag har alltid varit bra i skolan. Alltid. Men jag har också lika länge varit svag i det muntliga. Tycker ändå att det blivit bättre. Mycket bättre. Och även om jag är långt ifrån bra, så tror jag också att jag gjort stora förbättringar under min tid på gymnasiet.
Jag räcker fortfarande inte upp handen. Även fast jag vet. Jag kan svaret. Sju av Tio gånger kan jag svaret, men räcker inte upp handen. Även om ingen kan svaret, så svarar jag ändå inte. Sen blir jag förbannad, jag blir förbannad på mig själv. Jag kan ju svaret förihelvete, räck upp handen.
Men rutinen finns inte i mig. Men jag har väl i och för sig blivit bättre här också, men det är långt kvar. Men jag känner att med det självförtroendet jag har just nu, så kan saker och ting snabbt bli bättre, och ska jag överleva i mitt yrkesliv, så måste det bli bättre. Nu.
Däremot har jag blivit mycket bättre på att prata i grupper. Det har jag verkligen. Jag pratar mer än någonsin med människor i klassen. Jag tror inte att jag pratat så här mycket i köket förut. Jag är inte en person som tar över, men jag försöker prata så gott det går, med lärare, med elever osv. Jag försöker. Och det här är, efter vikten, det viktigaste jag har att jobba med just nu.
Jag är stolt över mig själv. Det är en väldigt intressant mening. En mening som jag knappt använder. Men jag känner på mig att jag kommer få användning för det nu. Jag ska verkligen försöka vara stolt över mig själv. Det behövs. Inte bara för mig själv, utan också för människor omkring mig.
Men det jag fram för allt vill säga med det här inlägget är ett tack till alla som stöttat mig. Både under träning, kost och viktnedgång, men också nu, när resultatet kommer på allvar. Tack till alla som säger något till mig, som grattar mig, som blir imponerade, som vill veta mer.
Alla som intresserar sig för det jag har gjort. Och för alla som inte vet vad jag har gjort, så har jag gått ner ungefär 20 kilo. Och nu ska jag träna för att få lite muskler och göra något med den här kroppen. Och naturligtvis få bort det sista av det överblivna fettet.
Ni kan inte se mina tårar. Men jag är rörd. Tack så mycket.
Jaquezz.
