Socius.

Några frågor? Avslutade Kristian sin genomgång med. Den flämtande, eftersom han precis sprungit upp för trapporna, Peter, förklarade vad som var speciellt med strutsar, som kanske kunde förklara varför den fanns där. Strutsar är som bekant den enda fågel som inte kan flyga, det skulle kanske kunna vara en ledtråd. Att man vill skära bort vingarna från en person, göra den värdelös, eller stoppa den från att flyga någonstans, kanske utomlands.

Bra, sa Kristian. Nu delar vi upp arbetet. Peter, kollar du lite mer på Strutsar, om det finns någon symbol i det hela, dessutom kan du kolla med Furuvik om det finns något samband. Fredrik visste redan vad han skulle göra, han skulle kolla med teknikerna vad de fått fram genom obduktion och andra tekniskt relevanta saker man hittat runt offret.

Gösta, åker du upp till Furuvik? Pratar med människor runt om i området, kollar med parken om de sett något suspekt sedan de öppnade för två veckor sedan. Feministerna kanske blir upprörda när Kristian sedan vänder sig till Sofia, men han hade inget annat just nu som behövde göras: du kan ta lunch…

Själv tänkte Kristian egentligen inte göra så mycket nu på första dagen. Men han tänkte försöka skärma bort Gävlepolisen så mycket det bara gick, han ville inte ha något mer med dessa värdelösa bönder att göra. Han tänkte dock ta kontakt med Göran igen, men bara för att be honom skicka över allting som har med brottet att göra, så att han inte behöver göra det senare. Annars var det lite koll i arkiven som var på kartan, men först, lunch.

Det serverades ärtsoppa, torsdag som det var, och Kristian hade på vägen tillbaka till kontoret dragit skämt för den övriga personalen som i stor del kunde liknas med vad hans barn gjorde vid samma tidpunkt på dagis. Kristian vad nöjd med sitt liv, och gillade att skämta. Svåra saker som känslor och ”sånt” ville han aldrig prata om.

Han klassades som omogen, men ändå väldigt säker i sin roll. Han visste vad som behövde göras, men tog aldrig tid till att egentligen tänka på vad som egentligen hade hänt, en människa hade dött. På stationen runt honom kändes det som att ingen egentligen kände Kristian, han visste att känslan bland de andra var så, men han brydde sig inte, vem ville egentligen lära känna honom?

Jaquezz.

God morgon, gormade Kristian när han äntrade det rum där Stockholms kunnigaste poliser för tillfället satt. Naturligtvis hade Kristian ringt runt på vägen hem för att kalla till ett möte morgonen efter. Han visste att det här förmodligen skulle bli jobbigare än vad han tidigare trott. Den där strutsen hade på något sätt fastnat på näthinnan, inte så konstigt egentligen eftersom han skulle jobba med det knepiga fallet i fem långa månader framåt. Det var högsta prioritet men det skulle ta lång tid.

Med en stundande semestertid framför sig, hade personalchefen svårt med att samla ihop den personal som behövdes för arbetet. Göran, som han förövrigt hette, även fast han under tiden som det här brottet utreddes, blev sparkad, han sysslade nämligen med fildelning på fritiden. Något som ledde till ett stort reportage i Aftonbladet. Hur många poliser fildelade egentligen?

Men det kanske blir en annan historia. Kristian var naturligtvis ledare för specialgruppen som annars innehöll några av Sverige skickligaste poliser.

Spaningsledare Gösta Henning hade koll på Stockholm, och visste mycket hemliga gömställen för kriminella, han hade dessutom bra sinne för hur kriminella tänker, och vad de gör efter begånget brott, men fram för allt var han ju spaningsledare.

En specialist på Brott var med i en av de gråa stolarna i ett rum som faktiskt såg ut som ett fikarum, men som ändå skulle spegla den bistra sanningen om att de var här för att reda ut ett mord som var begått utanför Gävle. Fredrik Wallén hade full koll på siffror om olika brott, och vad som är typsikt för olika typer av gärningsmän, hans uppdrag var i störta mån att ta tag i varför en struts lämnats på platsen. Men just nu blåste han mot sitt kaffe i den orangea mugg han så stadigt höll i med båda händerna.

Feministerna hoppade högt när man insåg att Sofia Backman även hon var i rummet, hon gick dock lite nervöst fram och tillbaka i rummet. Hon var en vanlig polis, som jobbade ute på gatan, men som egentligen hörde hemma på kontoret. Som ledare, det här var hennes chans att visa att hon kunde bli något. Hon visste det och hade redan gjort en del klumpiga saker i rummet som verkade aning nervösa och osäkra. Men hon skulle bättra sig, de skulle minsann få se.

Även som Polis blir man ibland för gammal, men den 62-årige polis som just idag, i och för sig, var försenad, visade oftast att han inte var just, för gammal. Han var möjligen inte den personen som hade mest koll på hur polisen arbetade, eller hur ett vapen skall avlossas. Men han var väldigt kunnig i mycket, och hade ett logiskt och skarpt tänkande som inte kunde jämföras med någon annan polis. Peter Krischtov var dessutom väldigt aggressiv som person och passade då ofta bra som förhörsledare, det var också därför han satt där. Förutom att han var skarp.

Kristian skulle naturligtvis funka som lite allt i allo, men skulle leda gruppen i rätt riktning. Polisen är en stor myndighet och det är därför inte så troligt att man har träffat varandra förut, även fast man jobbar på samma arbetsplats som varandra. Detta talade sitt tydliga språk då alla som kom in i rummet började med att gå en sväng för att hälsa på varandra. Det hade varit helt logiskt för alla som kom in i rummet.

Kristian nämnde inga namn överhuvudtaget när han slängde upp den bruna dörren in till det ljudisolerade rummet.

God morgon, sa han med stora, breda bokstäver.

Jaquezz.

Så du menar på fullaste allvar att han använt den här när han dödade fru Bengtsson? frågade den alltmer trängda kommissarien samtidigt som han, med plasthandskar på, höll i en rostig gammal yxa. Han fick till svar att det mesta faktiskt tyder på det, men att de sista testerna på yxan dröjer på sig, eftersom vi måste skicka allting till London för att testa. Konstigt system det där, muttrar kommissarien och stegar in i sin Volvo V70 och lämnar platsen.

Den plats han lämnar är den nyligen öppnade campingen nära Furuviks äventyrspark, och lita på att det här skulle bli ett äventyr. Det var egentligen inte så förbryllande att olycksplatsen var där den var, utan det mest förbryllande är nog ändå att mordet med största sannolikhet skedde när parken var öppen på dagen, alltså bland allt folk. Vilket ger kallsvettningar på vilken normalperson som helst, trots att chansen att en medelsvensson faktiskt blir mördad knappt är beräkningsbar.

För att lösa det här mordet krävdes expertis av hög kaliber, och det kände naturligtvis den erfarna polisen om. Stockholm fick bli inkallade och Gävle polisen fick helt enkelt lämna över papprena till den samme. Ledare för Stockholms polis var Kristian Dahl, en person som kommissarien i Gävle fick nog av redan på polishögskolan. Man kan tro att äventyret mest skulle handla om vem som faktiskt var mördaren i den här historien, men det skulle handla om något helt annat.

Tjenare, ropade Kristian på sin uppenbart dryga stockholmsdialekt, Hur är det? Det är bra, svarade kommissarie Göran Fritz och kollade ner i bordet för att inte skratta åt den tillsynes löjelseväckande utstyrsel herr Dahl hade tagit på sig. Vad tänkte han imorse, egentligen, mumlade Fritz för sig själv, två skrattande kollegor stod bakom och var tvungna att vända sig om en kort minut. Kristian förstod ingenting, och började istället snabbt prata om fallet som låg framför honom på bordet.

Han kunde snabbt konstatera att det egentligen var ganska uppenbart, tyckte Gävle polisen, att hennes son, hade mördat henne, efter ett vilt bråk i huset. Men det något som förbryllade dem, nämligen den döda och slaktade strutsen som låg bredvid henne, vad betydde det?

Förvisso är strutskött gott, skrattade Dahl, men det här var väl att ta i. Han märkte snabbt att han inte fick någon från Gävle polisen med sig, och avbröt snabbt sitt skratt, och blev allvarlig igen. Han möttes av blickar som verkligen ville att han skulle sticka därifrån, så han fortsatte med att summera vad som blivit sagt till honom. Han ville bort därifrån, nu.

Det kan vara bra att lära känna de högsta fåren i Gävle, och vi börjar med kommissarie Göran Fritz. Göran är en person som håller på sina principer, och idéer. Han är väldigt långsint och kan hata dig om du kliver på hans skosnören, för resten av ditt liv. Skulle du dessutom råka på att skoja om hans efternamn, eller det faktum om att hans hund heter Lennart, skulle du snart få veta att du lever.

Han bor med sin fru, Kristin, i ett hus i gamla stan. Hans fru driver en liten loppis i parets garage. Göran sprider gärna skitsnack om personer som Kristian Dahl, och spär gärna på med lite påhitt, det märker ändå ingen, han hade fått det att låta som att Kristian nästan dödat någon av hans vänner i polishögskolan, men faktum är att Kristian enbart ifrågasatt om han verkligen var rätt man för polisarbetet. Skulle hans kollegor i Gävle veta detta, skulle han förmodligen bli utskrattad, men nog om det. Han hade fått hela kåren i Gävle att hata Kristian Dahl.

Jaquezz.