Mannen som lämnade gymnasiet på fel sida.

mars 20, 2009 vid 10:10 e m (Allmänt, Minnen, Skola, Skolan, Sommar, Ångest)

Vet inte riktigt varför, men jag känner för att skriva. Ibland är det skönt att bara skriva av sig, formulera några meningar, och sen är allt mycket bättre.

Har praktik nu några veckor, 3 för att vara exakt, plus ett lov som närmar sig med stormsteg. Det är skönt att slippa skolan i en månad, få lite distans till allt och alla, för att sedan satsa de veckor som sedan är kvar av gymnasiet.

Det känns skönt att det kommit till ett slut nu. Jag vill gå vidare, träffa nya människor och göra något med mitt liv. Men jag ska inte säga något annat än att jag träffat många människor under mina tre år som jag är väldigt glad över att jag fått äran att träffa. Men det finns också personer som jag helst av allt bara lämnat utanför mitt liv.

Och så är det naturligtvis också människor som tänker om mig, förhoppningsvis på båda visen. Och precis som i slutet av högstadiet så hoppas jag att jag kan hålla kontakt med några av dem. Tyvärr så gick det inte så bra sist, jag ville hålla kontakten med några stycken, men faktum är att jag inte har någon större kontakt med någon från min gamla klass.

Visst finns det någon som man kommenterar lite teknik med, eller någon som man grattar när den fyller år och passar på att snacka lite allmänt. Men det finns också människor som man inte ens hejar på när man ser dem. Jag vet inte varför det blir så, det är konstigt och pinsamt.

Det är även tråkigt när det blir så, men kanske hittar man tillbaka till några stycken senare i livet, när man behöver och vill. Men jag hoppas att det går bättre den här gången, för det finns personer som jag vill hålla kontakten med.

Det är också intressant hur man kan ändra uppfattning om människor snabbt. En handling så kan hela synen på en person förändras. Det har hänt flera gånger, men jag blir lika överraskad varje gång.

“Mannen i den vita hatten” ekar i mitt rum. Kanske är jag lite rädd för att hamna i den situationen. Där ångesten liksom springer i kapp en, 16 år efter studenten, och man inser att man faktiskt inte gjort ett skit med sitt liv sedan den där dagen, 12 juni 2009.

Leave a Comment

På nära håll.

januari 31, 2009 vid 10:18 e m (Allmänt, Förbannad, Idiotism, Längtan, Minnen, Skola, Skolan, Ångest)

Det hugger i mitt hjärta. Det är något som skaver. Och ska jag vara riktigt ärlig vet jag inte vad det är. Ska livet verkligen bara vara så här?

Jo, jag har en dålig period just nu. Dessutom blir det extra känsligt när man väl hamnar där nu för tiden. Jag har haft ett ganska känslomässigt turbulent liv, många har naturligtvis haft det värre, men det har också varit ett litet kaos för sig själv. Mitt liv alltså.

Många stunder har varit väldigt jobbiga. Mycket pekar på att jag helt enkelt bryr mig om människor för mycket, och att det gör att jag blir för involverad i andra människors känslor. Jag mår inte bra, när andra inte mår bra. Så enkelt är det.

Och även om jag vill försöka släppa på det, så är det svårt. Jag tar ett steg i taget. Jag ska inte säga att jag någonsin haft en riktig panikångestattack, men jag kan väl samtidigt inte påstå att det var långt borta heller. Ibland är allt bara jobbigt.

Men det var ett tag sedan jag kände så här. Och jag har också tagit viktiga steg i mitt liv mot att det ska bli bättre. Jag försöker förändra hela mitt liv, och även om det tar tid, och jag inte känner att jag har tid, så måste jag försöka ta ett steg i taget.

När jag var yngre så var jag väldigt pratglad. Jag pratade med alla, sa precis vad jag tänkte på etc. Men det är inte riktigt så längre. När jag är med människor jag känner mig trygg med, kan jag visst vara spontan och säga precis vad jag tycker, men något har gjort att jag inte är så hela tiden, längre..

Jag funderar väldigt mycket på allt möjligt, jag har många tankar om stora och små saker. Och ofta funderar jag på om det kan var så att något hänt under min uppväxt som gör att jag nu för tiden hellre håller käften än att jag säger något. Men jag kommer aldrig på något exakt tillfälle.

Har jag blivit idiotförklarad för att jag sagt något? Har någon sagt att man inte kan säga vad som helst? Har jag blivit attackerad för något jag sagt?

Jag minns inte. Men något måste gjort att jag ändrat på mig. Att jag nu är relativt tystlåten för att vara 18 år. Men jag känner också att jag är på väg att varje vecka tar steg mot ett bättre självförtroende, som gör att jag vågar säga vad jag tycker och tänker. Jag tar små steg, men jag försöker verkligen ändra på mig själv. Och jag tror att det till sist kan bli bra.

Man hoppas ju att utvecklingen ska gå fortare. Jag har länge setts som väldigt mogen, men kanske är jag inte så utvecklad som det ser ut. Kanske har jag inte så stor koll på saker och ting som det verkar.

Egentligen är jag en väldigt osäker person. Men jag tar steg efter steg mot ett mer fartfyllt liv. Jag vill visa hur jag vill vara, och kan vara, och till slut hoppas jag att jag hinner i fatt alla andra, alla roliga, alla trevliga, alla pratglada.

Jag har så mycket att säga, men någonstans i mitt liv har jag blivit ombedd att hålla käften, och där är jag kvar än i dag…

 

Jaquezz.

Leave a Comment

Better than drinking alone.

januari 23, 2009 vid 10:28 e m (Allmänt, Förbannad, Gym, Mat, Minnen, Skola, Skolan, Underhållning, Ångest)

Sitter och är förbannad. Egentligen borde jag vara riktigt glad, det har varit en fantastisk vecka. Kanske en av de bättre på senare tid. Det var i och för sig väldigt länge sedan jag hade något som kan liknas med ångest, men tankar kommer lätt fortfarande.

Kan fundera väldigt mycket om livet, universum och allting stundtals. Jag vet egentligen inte riktigt varför jag tänker på det fortfarande, det känns som något som man faktiskt borde släppa någon gång, något som man inte borde tänka på allt för mycket. Men det är svårt, ärligt talat så är det väldigt svårt.

Men som sagt, det har ändå varit en väldigt bra vecka. Mitt självförtroende har ökat ganska ordentligt den här veckan. För varje gång som jag gått ner ett kilo så har mitt självförtroende blivit bättre, och för varje gång jag ställt mig på vågen har mina ögon tårats. Jag är otroligt stolt över mig själv, och jag känner att jag har kommit långt.

Det känns också som att människor ser mig på ett annat vis nu. Inte så att mina närmaste gör någon skillnad på mig, men blickar säger en hel del, och jag måste säga att blickarna har ändrats. Och då förändrats till något mycket bättre än jag ens var nära förut.

Jag får helt enkelt positiva blickar. Det känns fantastiskt. Men det som väger mest är naturligtvis ord. Och det började på allvar den här veckan. Jag fick cred på gymmet för att jag gått ner i vikt, och då främst av en person som det var väldigt länge sedan som jag träffade. Han var tvungen att fråga mig, sa han, om jag inte hade gått ner ordentligt i vikt.

Jag nickade. Han var imponerad. Faktum är att han sedan dess sagt det flera gånger, hur imponerad han är. Det känns fantastiskt. Även om jag verkligen håller mina nära och deras ord, kära, så är det väldigt roligt att höra det från något utomstående. Och dessutom en person som jag faktiskt inte träffat på väldigt länge.

Den första som egentligen sa något var en av mammas kompisar, när dom var här i våras. Visst, hade jag gått ner vikt även då, men inte alls som jag gjort de senaste månaderna. Hon var här för någon helg sedan. Reaktionen? Obetalbar. Ända in i hjärtat.

Men ärligt talat. Jag vet inte hur jag ska reagera. Jag får inte ens ur mig ett tack, vilket ärligt talat känns pinsamt. Det är jättehärligt och skönt att höra. Inget snack. Men jag vet inte vad jag ska svara. Jag vet verkligen inte. Ska jag säga tack? Ska jag nicka? Prata om hur jag kom hit? Vad som fick mig att börja? Jag vet inte.

Men det viktigaste jag vill säga är just ett tack. Ett tack till alla som faktiskt bryr sig, eller som i alla fall på något sätt visar att man gjort en förbättring. Jag blir rörd. Och som sagt, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, just i den stunden. Men jag måste verkligen tacka. Ni gör att jag växer, och att jag vågar vara stolt över mig själv. Något som jag inte varit på mycket, mycket länge.

Dessutom är det så att mycket annat fallit på plats den senaste tiden. Jag vill inte skryta, men jag har alltid varit bra i skolan. Alltid. Men jag har också lika länge varit svag i det muntliga. Tycker ändå att det blivit bättre. Mycket bättre. Och även om jag är långt ifrån bra, så tror jag också att jag gjort stora förbättringar under min tid på gymnasiet.

Jag räcker fortfarande inte upp handen. Även fast jag vet. Jag kan svaret. Sju av Tio gånger kan jag svaret, men räcker inte upp handen. Även om ingen kan svaret, så svarar jag ändå inte. Sen blir jag förbannad, jag blir förbannad på mig själv. Jag kan ju svaret förihelvete, räck upp handen.

Men rutinen finns inte i mig. Men jag har väl i och för sig blivit bättre här också, men det är långt kvar. Men jag känner att med det självförtroendet jag har just nu, så kan saker och ting snabbt bli bättre, och ska jag överleva i mitt yrkesliv, så måste det bli bättre. Nu.

Däremot har jag blivit mycket bättre på att prata i grupper. Det har jag verkligen. Jag pratar mer än någonsin med människor i klassen. Jag tror inte att jag pratat så här mycket i köket förut. Jag är inte en person som tar över, men jag försöker prata så gott det går, med lärare, med elever osv. Jag försöker. Och det här är, efter vikten, det viktigaste jag har att jobba med just nu.

Jag är stolt över mig själv. Det är en väldigt intressant mening. En mening som jag knappt använder. Men jag känner på mig att jag kommer få användning för det nu. Jag ska verkligen försöka vara stolt över mig själv. Det behövs. Inte bara för mig själv, utan också för människor omkring mig.

Men det jag fram för allt vill säga med det här inlägget är ett tack till alla som stöttat mig. Både under träning, kost och viktnedgång, men också nu, när resultatet kommer på allvar. Tack till alla som säger något till mig, som grattar mig, som blir imponerade, som vill veta mer.

Alla som intresserar sig för det jag har gjort. Och för alla som inte vet vad jag har gjort, så har jag gått ner ungefär 20 kilo. Och nu ska jag träna för att få lite muskler och göra något med den här kroppen. Och naturligtvis få bort det sista av det överblivna fettet.

Ni kan inte se mina tårar. Men jag är rörd. Tack så mycket.

 

Jaquezz.

Leave a Comment

Brynäs till kvalserien.

februari 28, 2008 vid 9:31 e m (Allmänt, Elitserien, Förbannad, Hockey, Idiotism, Längtan, Minnen, Sport, Underhållning, Ångest)

God Kväll,

Det här inlägget är skrivet innan kvällens match är slutspelad. Men det finns ingenting som talar för att resultatet kommer att ändras. Det står just nu 3 – 1 till bortalaget Skellefteå. Som alltså enligt konstens regler besöker Läkerol Arena.

Jag var inte på plats i Läkerol Arena ikväll, så jag tänker inte lägga någon energi på att peka ut vissa spelare som inte spelar bra, eller liknande. Utan jag tänker istället konstatera att hockey fortfarande är en lagsport och att lagen i sporten därför lär spela så också.

Brynäs har inte spelat som ett lag på mycket länge. Åtminstonde har man inte gjort det så ofta som det behövs. Ofta känns det som att det är fem spelare på isen som bara försöker tänka på säg själv istället för att se det stora på isen. Man lämnar över problemen till nästa person så att man själv slipper ta tag i dem.

Att åka skridskor måste ju vara en av de mest grundläggande sakerna med hockeyspel. Men oftast det svåraste för Brynäs de senaste säsongerna. Men undantag för få spelare som utmärker sig i Brynäströjan, bland dessa finns Widing, Sundqvist, Sandin och Alcén. Men det är klart att vissa andra spelare också åker skridskor ibland. Men det verkar väldigt svårt, lättare att sätta klubban i sidan på en motståndare och åka med istället.

Fy, sa domaren.

Många klagomål har riktats mot måvakterna i år. Och det är klart att målvakterna har varit under isen i år, men vilka har inte varit det i Brynäs?
Jag tycker att det är alldeles för enkelt att skylla på målvakterna, backarna har spelat frukstansvärt dåligt genom hela säsongen, och att då skylla på målvakterna känns fegt.

Ett lysande exempel är Markström som kommer in och spelar riktigt jäkla bra, och säkert. Men när backarna inte hänger med, då ringer det bakom Markström på en gång. Så är det bara.

Rensa bland backarna är ett säkert tips för min del. Det finns få backar som gör vad de ska. Sjödin, Kankaanperä, Hietanen och Sundqvist är tre stycken som just nu ligger på godkänt. Alla andra är alldeles för ojämna. Och rent ut sagt alldeles för dåliga. Kvalitetsbackar i Brynäs är det ont om. Juniorerna är som tur är på väg åt rätt håll. Resten kan ni kasta bort.

Skellefteå är klart bättre i dag. Hela tiden. Brynäs har inte en chans och gör en fruktansvärt dålig match. Man åker inte skridskor, man spelar inte fysiskt överhuvudtaget. Man dräller med pucken. Träffar inte mål när man har chansen. Tar fortfarande för mycket utvisningar.

Om jag nu ska peka ut spelare som levererar för lite sett över hela säsongen så finns Molin, Karlsson, Dackell, Sundström, Hermansson, Hansen och Danielsson definitivt med på den listan. Även fast Molin, Hansen och Karlsson klarar sig lite bättre då de trots allt är lite mer defensiva spelare.

Det finns mycket som Brynäs inte gör rätt. Men samtidigt är det så smågrejer som behöver rättas till. Det märks i tidigare matcher att det finns hopp, men det är alldeles för sent nu. Kvalserien är man redan i. Och den här säsongen blev ett enda stort jävla mörker.

Snart är det dags för Allsvenskan igen. Och längtan efter den är stor. För då är den här skiten över. Och man får blicka framåt, mot solsken och grönt gräs.

Ikväll var Sundqvist och Markström bäst. De andra kan gå hem och lägga sig.

Nu har Mora vunnit ännu en match på bortaplan. Tack för kaffet och god natt.

Grattis Skellefteå. Ni är i slutspel.

 

Jaquezz.

1 Comments

Helgen Som Gud Glömde.

november 18, 2007 vid 9:57 e m (Allmänt, Elitserien, Hockey, Humor, Idiotism, Längtan, Minnen, Musik, Skola, Skolan, Sport, Sverige, Underhållning, kock, Ångest)

God Middag,

Nej, det har inte varit en hemsk helg. Absolut inte. Det är nästan skönt att den är slut, trots detta. Jag har haft jättetrevligt på Mcgills, men det är samtidigt skönt att det är sista veckan, så att man får komma tillbaka till klasskamraterna. Det har varit lite jobbigt att jobba så pass sent som jag har gjort, man har liksom förlorat mycket kontakt med kompisar och sådant, som absolut inte får hända.

Sen finns det ju personer som man inte pratat med på nån månad, men jag har fått tag på en av dessa, vilket känns skönt. Brevväxlar iofs med henne, så det må vara lite mindre kris där än annars. Även fast krisen är större på andra ställen.

Det är klart att man vill prata så mycket som möjligt med personer man bryr sig om, sorgligt vore det annars. Och det blir således också jobbigt när detta inte sker, på evigheter. Känns det som. Det finns många personer som det här gäller, generellt sätt är det många som jag inte pratat med på länge, men det här är inte generellt menat, det är riktat rakt mot en speciell person. Träffad. Eller nåt.

Började skriva det här inlägget imorse, och nu är klockan snart tio på kvällen. Det tar tid ibland. Men detta berodde mest på en stormande Hedin, inte på något annat.

Det går rykten om att Ace Frehley är på gång till Sverige, 2008. Det skulle vara det bästa som hänt sedan.. 1999?

Hur som helst, det går mycket rykten kring KISS, hela tiden, så ibland får man lära sig att ta en nypa salt och använda den som liknelse i det här fallet. Det vore otroligt roligt om han bestämde sig för att komma till Europa, men jag tar inget för givet förän biljetten ligger framför mig. Klart jag ska gå. Hotell och allt är redan bokat, nu måste han komma.

Skämt och sido, det skulle var intressant att se en av mina idoler på scenen, fräsch, drogfri och full av rock.

Brynäs vann igår också. Skönt att man fortsätter på samma bana som man avslutade innan landslagsuppehållet. Och imorrn är det dags för Södertälje, ska försöka få ihop ett inlägg om det också, innan jag smyger iväg till Mcgills för att påbörja den avslutande veckan ute på APU.

 

Jaquezz.

Leave a Comment

Skyddad: Twins Secret, Always A Secret.

september 21, 2007 vid 9:51 e m (Allmänt, Förbannad, Humor, Idiotism, Skola, Skolan, Ångest)

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:


Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna

Reload. Shoot. Kill. Reload again.

september 20, 2007 vid 9:10 e m (Allmänt, Förbannad, Humor, Idiotism, Minnen, Skola, Skolan, Underhållning, kock, Ångest)

God Afton.

Hade tänkt publicerat ett brev som jag håller på att skriva till en av mina lärare. Detta brev skall handla om vissa personer i min klass. En klass som i det stora hela är hur bra som helst. Men jag börjar tröttna på folk som klagar på allt och alla hela tiden. Allt är fel.

Jag har tvivlat länge på om jag skulle skriva om det här till Göran men jag har bestämt mig för att göra det. Jag vill få ett slut på allt gnäll. Jag hade som sagt tänkt att publicera det här nu, för att höra åsikter. Men jag har glömt det i skolan, så det finns inte så mycket jag kan göra åt det tyvärr.

Men jag lovar att inte glömma boken imorgon, min svarta bok som är bland det viktigaste i världen. Där kan jag skriva om precis vad jag vill, och det är också där som många blogginlägg startar. Även fast jag kommer på mycket i huvudet också.

Jag kan gå runt en dag i skolan och skriva ett helt blogginlägg i mitt huvud. Även dikter har en viss tendens att bli skrivna på så sätt. Och det behöver inte komma för att jag går och tänker på det hela tiden, utan helt plötsligt sitter fyra rader som en smäck.

Hur som helst, idag har det inte hänt så mkt egentligen. Men jag blir gladare och gladare för varje dag som jag serverar i skolan, jag känner mig verkligen säkrare och säkrare och jag känner mig nöjd över vad jag presterat hittils. Nästa vecka är det dags för köktimmar, då ska jag visa varför jag valde Restaurang på allvar.

Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig än i dig, förlåt
Men det sitter mest i skallen
Jag tänker, grubblar, velar mer än känner, längtar, trånar och går åt
Är jag hjärtlös och förfallen?

- Lars Winnerbäck

 

Föresten när jag ändå håller på och citerar massa människor, måste jag få citera en av mina lärare, nämnligen Ingvar Forsman. För en vecka sedan hade Ingvar en genomgång om olika plaster och vad dessa används bäst för. Också kommer han till Nylon. Hans öppningsord om nylon lät ungefär som följer;

Nylon är ju väldigt starkt och hållbart så ska ni ta livet av er så ska ni se till att ni köper ett nylonrep, då hänger ni garanterat kvar.

- Ingvar Forsman, Programledare, Restaurangprogrammet.

Jag tycker citatet och klockrent. Och jag kunde inte låta bli att skratta när jag hörde hans mening forma sig i mina öron. Jag vet egentligen inte om han tänkte på vad han sa, men jag tycker det är så ärligt på något sätt. Det är förstås hemskt det som händer ute i världen, måste förstå mig inte, men det är sådant jävla skönt citat.

Hoppas ni sover gott inatt. För det gör jag.

Jaquezz.

Leave a Comment

Sodapop Café.

augusti 31, 2007 vid 10:02 e m (Allmänt, Humor, Idiotism, Längtan, Minnen, Musik, Sommar, Underhållning, Ångest)

God Middag.

Året var 1999. Livet kunde inte varit bättre. Och att kalla det för ett av de bästa åren i mitt liv är verkligen ingen överdrift. Det hände mycket i livet. Fram för allt började intresset för musik ta fart. Ni ska ha klart för er att det verkligen inte handlade om klassisk rock som det är just nu. Nej nej. Jag var helt såld på många artister som många andra i min ålder verkligen älskade. Dessutom spelades soundtracket till Janne Långben: The Movie omåttligt många gånger. Vilket borde lätt till att skivan till brann upp. Självklart gjordes scenografi till låten, men det tar vi en annan gång.

Även fast Jumper kom mycket tidigare än 1999 spelades även Jumper. Det var behaglig och enkel musik. Det kändes modernt och för en nio åring spelade texten ingen större roll. Idiotiska titlar som ‘Tapetklister’ och ‘Tofflor & Skor’ spelade ingen roll. Det var lättsam musik och världen lekte. Jag vet inte vilken publik Jumper riktade sig mot, men jag tror att många i min ålder tyckte att Jumper var bra, det var som sagt lättsamt och populärt.

Men den riktiga vinnaren var förstås Martin Svensson. Finns det någon som är uppvuxen på 90-talet och inte kommer ihåg Martin Svensson blir jag nästan tårögd. Han skrev hur bra musik som helst. För mig. Då. Lyssnar igenom hans skiva “En Helt Vanlig Svensson” och måste ändå säga att jag fortfarande tycker om det lättsamma i hans låtar, även fast det inte är några genialiska texter når hans budskap fram. Jag gillade det då och jag gillar det nog nu också. Fram för allt tack vare alla minnen förstås. Jag kommer till exempel ihåg att skivan släpptes i två olika versioner, först utan “Fiskar Som Viskar” och senare med den samme. Förmodligen för att han skrev låten lite, lite för sent. Så det fick bli en ny release. Eller så var första releasen helt enkelt inte lyckad nog. Hur som helst så exploderade Martin Svensson och blev en ikon. En ikon för oss. 90-talet.

Jag ryser nästan när jag tänker på hur många gånger den här skivan spelades. Och vilka minnen den tar fram. Man blir nästan ledsen för att 90-talet är över. Det var något speciellt och jag älskade det. Den där smidigheten i livet finns inte längre. Man kan inte gå upp åtta längre för att försöka få upp sina kompisar en lördagmorgon. Det går inte längre. Den där närheten är över.

Men livet går vidare. Och nu är Martin Svensson tillbaka. Med en ny skiv.. med en ny roman. Han gör sin debut som författare. Och jag måste bara få tag på boken. Den verkar vara riktigt bra och jag måste få läsa den. Så självklart är den ett självklart köp lite längre fram. Tack Martin.

Nu ska jag doppa mig i gamla minnen.

Jaquezz.

Leave a Comment

Den Sista Berättelsen.

mars 8, 2007 vid 11:09 e m (Ångest)

Minnen, Minnen.

Den här texten här nedanför skrev jag den 22 Mars förra året. Det var en hemsk månad, och jag hoppas att jag slipper den i år. Jag fattar inte att jag skrev något sånt här.

Repet är kanske för långt, jaja dt får duga. Lär få till en bra ögla här också som passar till mitt huvud.

Det är otroligt att jag har kunnat blunda för anledningen till mitt dåliga tillstånd. Det är egentligen ganska självklart vart rötterna till ångesten finns. Jag har lust att bara misshandla dessa människor tills dom ligger där utan att kunna andas utan någon kraft för att resa sig upp.

Här måste jag ju kunna knyta fast repet så jag kan hänga fritt i det, bäst att ta en stol så jag når riktigt bra för att knyta.

Jag vill dessutom utplåna som inte gjort något, dom som bara varit statister och kollat på allt som hänt, dom som inte reagerat. Då vill jag dessutom innan slutet tacka dom som ställt upp, tack.

Så där nu ska dt väl sitta tillräckligt så man kan hänga i dt tillräckligt länge. Jaja bäst att klättra upp och justera öglan så man får in huvudet.

Jag vill tacka dom som varit nära och dom som brytt sig in i dt sista. Jag uppskattar dt, och jag ska ta dt med mig i nästa liv, dt lovar jag.

Passar perfekt till mitt huvud, bäst att dra åt lite så man sitter fast så man av någon anledning helt plötsligt får luft.

Jag tänker inte utvärdera varför mitt liv är som dt är, jag bara skiter i dt här. Jag orkar inte längre. Kram på er alla som brytt sig. Jag älskar er. Resten kan bara dra åt helvete, för dit ska jag.

Jag skjuter helt plötsligt bort stolen och börjar sakta kvävas till döds. Hela kroppen skakar, varenda muskel, varenda nerv. Dt blir bara mörkare och mörkare, och till slut så har mina muskler gett vika och jag hänger bara. Och dt är bara mörkt. Allt är över, äntligen.

Leave a Comment

What A Day.

mars 7, 2007 vid 7:28 e m (Musik, Underhållning, kock, Ångest)

God Kväll.

Det här inlägget kommer jag nog att skriva i perioder under kvällen, inte så att jag kommer redigera hela tiden, men jag kommer att vänta ett tag innan jag publicerar, om ni undrar så börjar jag skriva 19:03.

Idag har jag faktiskt ätit nyttigt. Mer Eller Mindre. Åt sallad i skolan, tack mattanter, ni gör så äcklig mat så man måste äta sallad!, Sen åt jag Korvgryta hemma, godare än det låter faktiskt. Och det var gott, jag försöker sluta med allt sött, så gott jag kan, och i sommar ska jag börjar gyma, så mycket jag kan. Vill gå ner i vikt nu, det är lika bra.

Sen måste jag nämna en av mina drömmar. Jag skulle vilja bo i ett storhushåll. Med bara vänner. Förtillfället vet jag inte hur jag ska kunna fylla ett sådant hushåll, men Tommy är given. Iofs så skulle det vara trevligt att bara bo med Tommy nåt år lr så. Man skulle nog ha fruktansvärt kul. Hela tiden. Men att bo flera stycken i samma hus/lägenhet skulle vara fruktansvärt häftigt. Får väl se om jag kan samla på mig fler. Tänk vad kvällarna skulle vara fullspäckade, tänk vad helgerna skulle vara fullsmockade med aktiviteter, tänk vad mycket som skulle hända runt en. Det skulle vara underbart, och det vet du också.

Det känns verkligen att varmare tider är på gång, och det känns underbart. Ungefär 5+ här idag. Och det känns väldigt skönt att man slipper kylan. Den håller verkligen på att ta kol på mig. Så sommaren och ,framför dörren, våren är verkligen välkomna. Tack för dt.

Kollar på Vänner. Och Ross blir ledsen när han inser att ingen verkar bry sig om när Chandler skickar ett mail om att Ross är död. Inga svar, ingenting. Och det är verkligen nånting som jag aldrig skulle vilja uppleva, men skulle verkligen någon bry sig? , Kanske, jag vet väl förhoppningsvis två iaf. Annars vet jag inte. Vet faktiskt inte. Fan, sånt här ska jag inte tänka på. Byt ämne.

KISS ska uppträda i sommar på Rock Fest i Wisconsin. Skulle verkligen vilja åka dit och se dom, men jag väntar väl tills dom kommer till Europa iaf. Att befinna sig på Rock Fest var inte så jäkla dyrt, men att flyga dit, två stycken, tur och retur, kostade 16 000 kr ungefär. Och det är säkert inte så jättedyrt, men dt är mer än väl. Så jag hoppar över det. Och hoppas på att få uppleva dom längre fram. Annars klarar jag inte av dt här.

Men Ross, att en person tycker om en, betyder ju allt.

Jaquezz.

Leave a Comment

« Tidigare inlägg Nästa sida » Nästa sida »