Socius.

Klockan är snart ett, det är måndag och jag funderar lite allmänt på livet. Det har blivit mycket sådant den senaste tiden, men jag antar att det inte är så konstigt. Dock lär jag erkänna att jag får en konstig känsla i kroppen varje gång jag ser en bild på mig själv, eller på någon i klassen, från studenten. Det känns som att jag skulle ha kunnat gjort så mycket mer än vad jag gjorde med resten av klassen, och nu känns det som att det är alldeles för sent.

Men precis som jag skrev så hoppas jag att jag kan hålla kontakten med några stycken i alla fall, och det har jag väl egentligen på sätt och vis gjort också. Men det var väl egentligen bara en person som jag verkligen kände att jag ville ha kvar i mitt liv, på allvar, hela tiden, och han är kvar. Vilket känns skönt. Det är roligt att man träffat nya människor, och att man kanske till och med gett ett intryck på andra.

Det känns konstigt. Jag har i bakhuvudet att jag kommer att träffa alla igen till hösten. Att vi har ett år kvar. Innan Studenten. Det är precis så det känns, att vi har hur mycket tid kvar som helst tillsammans. Men det är inte alls så. Allt är över. Slut. Många kommer jag aldrig att träffa igen. Några stycken har jag redan träffat igen. Så är det.

Jag trodde inte att jag skulle sakna klassen. Men det gör jag. Jag saknar många i klassen till och med. Fram för allt fanns det en säkerhet i att gå till skolan. Kanske skulle det i vissa miljöer bli jobbigt att vara med en klass med så många viljor och åsikter, men det var, vad som än hände, en stor säkerhet att gå till. Varje dag.

Det senaste halvåret har varit det roligaste i mitt liv. Kanske finns det punkter då jag haft roligare tidigare i mitt liv, men som ett helt halvår sammantaget är det här det bästa jag upplevt. Och Studenten kommer alltid att vara en mycket speciell dag. Det enda jag kan klaga på, nu i efterhand, var att vi bara försvann allihop efter Studentflaket, alla gick åt olika håll.

Men jag vet precis varför alla försvann också. I vilket fall som helst så var det tråkigt, det var bara slut. Att få något typ av avslut hade varit fint. Roligt. Skönt. Så blev det inte, men det är väl som det är.

Jag har träffat många fler än vad jag trodde att jag skulle göra från klassen, senaste veckorna. Dessutom på flera olika ställen, men fram för allt Goya och Saints. Men jag hoppas att vi kan anordna något tillsammans. Träffas igen. Det vore roligt.

Jag har alltid tyckt att jag varit mogen, att jag tagit genomtänkta och observanta beslut i mitt liv. Med detta menar jag absolut inte att jag alltid har rätt, men jag vill i alla fall tro att jag tänker igenom saker innan jag handlar. Kanske är det trots allt så att jag inte alls är så mogen som jag först trodde, eller försökte påvisa för resten av världen. Kanske finns det mer till mogenhet än det jag visste att jag hade.

Jag är inte personen som sprang runt i lektionssalen på Polhemsskolan och fjantade runt, som många andra, jag var inte personen som avbröt läraren för att ställa någon dum fråga. Jag tyckte jag var mogen. Dock kanske det var så att det helt enkelt var en del av min personlighet att inte göra så. Jag kanske inte alls var mogen då, det kanske bara var så att jag inte alls hade det i mig att springa omkring och välta stolar samtidigt som jag avbryter läraren med ännu en dum och orelevant fråga.

Det var inte jag helt enkelt. Frågan är dock om detta gör mig mer mogen, kanske lär man ha gjort sådant för att till slut mogna som människa. Jag har aldrig under hela min skoltid varit i centrum i en lektionssal, annat än när det har med skolarbete att göra. Jag har aldrig tryckt efter uppmärksamhet hos den allmäna massan bara för att få synas i några sekunder. Skolan har alltid varit arbete för mig, och en väg mot vuxenlivet, men nu vet jag inte längre; om jag var så mogen som jag trodde.

Det jag alltid varit är tyst. Okej, jag var inte tyst när jag var yngre, när jag precis började i skolan, men det har jag inget minne av, med andra ord hade min personlighet kanske inte kommit till sin rätt. Men jag såg mig alltid som mognast i klassen, jag satt där och lyssnade på läraren och gjorde sen alla uppgifter själv, för det var så det skulle göras. Men i ärligaste laget vore väl att säga att jag förmodligen var skygg, inte bara blyg, jag var skygg.

Men jag lever just nu på uppbyggnaden av ett självförtroende som aldrig riktigt funnits där. Visst kan man få boost av lyckade arbeten och väl genomförda presentationer, men det håller inte så länge. Man blir glad, men när man sedan lämnat klassrummet är allt som vanligt. Men nu har jag, utan att tjata om det, gått ner mycket i vikt, börjat röra mig ute på helgerna, och fram för allt fått en annan inställning till livet i stort.

Jag hoppas att jag håller på att mogna i takt med att jag söker kontakt med nya människor. För jag känner mig mognare och mognare. Jag tar ansvar, mer ansvar än förut, och när man är uppe i Kall så är ansvar viktigt, och jag försöker ta det. Men jag hoppas som sagt att min utveckling håller i sig, och att jag kanske kan bli så mogen som jag en gång trodde att jag var. Jag var bara skygg, men i framtiden vill jag säga att jag är så mogen som jag kan vara. Och sluta upp med att vara rädd för att ta kontakt med människor. Rädd har jag kanske aldrig varit, men det har heller inte alltid varit smidigt för mig själv att göra det.

Jag känner ibland att jag ska vara glad för de vänner som jag har. För att de stannat kvar hos mig, för jag förstår mer och mer mig på de människor som faktiskt lämnat min sida, jag var en idiot ett tag i mitt liv, sa nej till allt, verkligen allt, och ville inte umgås med mina närmaste vänner, jag förstår varför några försvann. Jag slarvade bort mycket gemenskap och vänskap, men jag hoppas att jag kanske kan hitta tillbaka till någon. Någon gång. I framtiden.

Men nu ska jag ha roligt och leva livet. För det är precis vad jag har lust att göra. Leva livet.

Det är midsommar och det har gått precis en vecka från Studenten. Vi den här tiden satt man och åt mat i matsalen för att sedan få betygen och röra sig ut i ljusgården i P1. Det var en ofattbar dag, för mig var det mest roligt, men nu förstår jag mer och mer att jag lämnade något som jag aldrig kommer att uppleva i mitt liv igen.

Jag hade verkligen roligt, och speciellt den sista terminen var helt underbar i många aspekter. Det var också då som jag på något vis kunde öppna mig för fler. Jag nådde aldrig riktigt fram hela vägen, men jag tog viktiga steg den sista terminen, och jag kunde bara hoppas på att jag hade gjort samma sak redan från början.

Men jag hade självförtroendet för att göra det tidigare, jag vågade inte, förstod inte vad som var så viktigt med det, ville inte veta. En klasskompis sa till mig för en tid sedan att; “vi har gått två år tillsammans, och jag vet nästan ingenting om dig”.

Det är skrämmande. Men jag var så. Jag ville inte släppa in människor för långt. Dock lär jag väl säga att jag inte visste så mycket om den här personen vid den tidpunkten heller, men jag antar att jag faktiskt har stor del i även det också.

Men jag kom in i klassen på ett annat sätt den sista terminen, jag lämnade mig säkra grupp med människor som jag kanske egentligen inte ville umgås med så ofta som jag gjorde, det är bättre att ha ett brett spektrum av människor, istället för bara några få.

Ingen ont om de vänner som faktiskt var med mig från början av gymnasiet och hela vägen igenom, men jag är glad att jag fick riktig kontakt med resten av klassen också, det är bara tråkigt att blev så jäkla sent.

Jag har funderat på det här inlägget ett tag, jag har velat skriva något sedan i torsdags, men det har liksom inte blivit av. I vilket fall som helst så hade jag en mycket rolig dag denna nämnda torsdag.

Den började på Absint med middag, en god sådan. Kanske var det inte världens bästa mat, men mycket gott var det. Desserten får väl ändå ses som kvällens höjdpunkt.

Sen bar det vidare till Saints, ett favoritställe, helt klart. Sen blev jag väl i stort sätt övertalad att följa med till Heartbreak. Men jag ångrar mig inte för en sekund. Men det är intressant det där, att vi inte har gjort det här tidigare.

Samtidigt som jag faktiskt känner att allt var väldigt bra tajmat. Jag har mycket bättre självförtroende nu, och vågar leva livet på ett annat sätt än förut, samtidigt som jag faktiskt tror att jag inte haft lika roligt om vi gjort det här tidigare. Jag hade inte vågat.

Men det i vilket fall som helst otroligt roligt, och jag tror inte att jag haft så roligt med en klass förut, tolka det hur ni vill, jag kan väl tycka att det är lite sorgligt. Men jag aldrig varit en person som tyckt om fester, eller som vill umgås med så mycket folk samtidigt.

Förhoppningsvis är det hela en del i en vändning, och jag hoppas att vi gör om det. Snart. Visst, det är barrunda på tisdag, men jag hoppas att vi göra om det senare, kanske i sommar. För att följa varandras liv, se vad vi har för oss. Umgås.

Jag förstår att jag inte var någon mittpunkt i det hela, men jag var där och det var jävligt roligt. Och jag ska ärligt säga att jag ibland undrat vad jag egentligen hamnat i för klass, att jag kallar folk för idioter till höger och vänster, men efter den här kvällen har jag bara en fråga till mig själv; kanske är det jag som varit idioten hela tiden?

Mitt liv förändras drastiskt just nu. Det är en skön känsla, det är inte så att jag fördömer allt som hänt förut i min livslinje, men förändring förnyar människan, och jag tror att tajmingen inte kunnat vara bättre.

Och jag vet att det inte något att skryta om heller, för de flesta av mina vänner började förändra sina liv för mycket länge sedan, men jag har precis hittat hit. Det jag vill komma till är väl egentligen att jag har börjat röra mig bland folk, riktigt människor, inte bara människor i form av avatarer och påhittade smeknamn, nej, riktiga människor.

Missförstå mig inte, jag älskar internet, och har inget emot att träffa nya människor där. Men problemet är att det var allt jag hade självförtroende att göra, en bra mix är nog det allra bästa. Man ska inte vara rädd att träffa nya människor, även om jag har varit i den sitsen att jag kan förstå om man tycker att det är jobbigt.

Och det är inte så att jag inte haft möjligheten förut heller, jag vet inte hur många gånger som jag blivit bjuden att följa med ner på Old Saints eller på någon fest. Det har hänt ofantligt många gånger, då jag också tackat nej.

Kortfattat kan man nog säga att jag helt enkelt var rädd och inte vågade. Jag vågade och trodde inte på mig själv tillräckligt för att visa mig bland människor. Jag var fast i min egen värld. Det är äckligt och sorgligt att tänka tillbaka på det, jag känner mig inte hemma där.

Hur som helst så har jag hittat hem nu, jag har roligare än förut, och jag njuter av livet på ett helt annat sätt, vilket egentligen gör att jag inte riktigt levt ut förut. Jag har varit fast i något som jag bara haft lust att lämna.

Det är klart att jag fortfarande har mycket att jobba med, både socialt och med mitt eget liv, men jag har tagit ett jättekliv mot att hamna rätt och vara säker med mig själv.

Apropå det så träffade jag en gammal, men ändock mycket bra vän, för några dagar sedan. Jag behöver inte nämna honom vid namn egentligen, men han är fast där jag var förut, om man säger så. Och jag såg direkt att det var honom, och gjorde mig klar för att hälsa.

Jag såg att han tittade på mig, kände igen mig, och jag trodde att han skulle hälsa när jag kom närmre. Men han tittade rakt ner i marken när jag gick förbi denna sittande främling. Jag blev förbannad först, men sen förstod jag vad som hände.

Nu vill jag inte låta större än vad jag är, men jag tror att han skämdes. Skämdes för att han lätt skulle kunna göra precis det jag gjort, gå ner i vikt och ta tag i sitt liv, men det har han inte gjort. Jag tror att han tyckte att det var jobbigt att se mig gå förbi, gladare än någonsin.

Träffade också en annan gammal vän i lördags, det var desto roligare. Mycket har förändrats med honom, men han känns likadan ändå, förhoppningsvis kan vi träffas fler gånger. Om inte annat ute på stan, någonstans.

Ibland ligger man i sängen och bara funderar, och ibland kan man bara i timtals ligga och tänka på allt möjligt. Precis detta hände i natt, jag vet inte riktigt varför, men jag började fundera en hel del på studenten.

Jag ska vara ärlig och säga att studenten faktiskt inte varit något som jag funderat så mycket om tidigare, men den senaste tiden har det naturligtvis blivit mer och mer aktuellt.

Och igår funderade jag mycket på vilka man vill ha kontakt med efter studenten, och vilka som faktiskt betytt mycket under gymnasiet. Men den jag lärt känna mest de senaste tre åren är ändå mig själv, jag har lärt mig mycket och jag hoppas att jag vågar visa mer av mig själv i framtiden.

Jag skrev till och med ett tal, eller skrev och skrev, jag improviserade som vanligt, om det kommer till användning får vi väl se.

Förövrigt testade jag en skjorta i Small idag, snacka om boost för självförtroendet. Jag har gått ner närmare 30 kg det senaste året, och jag är mycket stolt över det, men varje gång jag får det på print är det lika underbart.

Självklart är det skönt att höra det från människor runt mig, men när man får det bekräftat så direkt är det helt underbart.

Låt mig börja med att hälsa er välkommen till den här bloggen, jag vet, den är inte ny, men den är en nystart för mig. Det var länge sedan jag uppdaterade den här på allvar, men det har nu blivit dags att lägga mer krut på den här bloggen.

Den har betytt mycket för mig, det har varit en plats där jag egentligen har kunnat skriva vad jag vill, om vad jag vill, och fram för allt när jag vill. Och det känns som att jag behöver den friheten, därför har jag nu bestämt mig för att sluta skriva för Gefle Dagblad, kort sagt har jag helt enkelt inte tid för det.

Istället tänkte jag ta tag i den här bloggen på allvar, på vinst eller förlust. Här vågar jag vara lite mer personlig, och ärligt talat så tror jag att det är styrkan när jag skriver, att jag kan vara lite personlig, lite egen, när jag vill, och det kan jag inte på Gefle Dagblad, jag är inte redo för att dela med mig av sådant på en tidning. Inte än.

Dessvärre lär jag väl ha förlorat många läsare i och med att den här inte blivit uppdaterad alls de senaste månaderna, eller i vilket fall som helst relativt sporadiskt, men jag hälsar alla nya och gamla läsare välkomna, till en avfärd mot en mer uppdaterad blogg.

Dags för en ny blogg, kände jag. Tröttnade på att skriva om hockey, av någon konstig anledning, men det tog bara stopp. Får se hur det känns till hösten, kanske ångrar jag mig, men det går nog att trycka in lite hockey och sport i den nya bloggen också, om så skulle behövas.

Här är adressen, titta förbi: http://blogg.gd.se/musikhornan/

Det är fascinerande att läsa om andras uppväxt och barndom. Jag vet egentligen inte vad som är så intressant med det, men klart är att barndomen och vår uppväxt ofta speglar vårt fortsatta liv. Det finns också något speciellt med att läsa om andras helvete och få tillfället att faktiskt konstatera att man har det bra, där på sängkanten.

Jag har egentligen ingenting att klaga på när det gäller min uppväxt, allt har gått väldigt bra och jag har ofta haft mycket kompisar runt mig som gjort livet till en spännande resa. Jag har inte heller haft några ångestattacker att prata om, även om vissa dagar naturligtvis är jobbigare än andra. Visst har man väl ångest ibland, men det är inget som skulle kunna likvärderas med ett sjukdomsbeteende eller någon akut längtan efter depressionsdämpande medicin.

Men fram för allt har jag bra föräldrar. Inte bara min mamma och pappa, utan även min farmor och mormor har varit väldigt nära. Och ärligt talat hade jag nog en närmare relation med min farmor förut, när hon fortfarande levde. Och nu vet jag inte ens när hon dog, för det har jag glömt. Eller så vill jag helt enkelt inte tänka på det så mycket.

Det var en jobbig tid strax innan hon dog, för hon var inte sig själv. Hon förvandlades till någon som jag egentligen inte ville ha något med att göra. Jag vet att jag följde med till sjukhuset en gång, men det var en jobbig upplevelse, för jag visste inte riktigt vem det var jag tittade, och hon kände nog likadant. Kan jag tänka.

Kanske var det bästa att hon faktiskt dog till slut, även om begravningen var bland det värsta jag upplevt i hela mitt liv, så fick hon det nog bättre, dit hon kom. Jag har inte undersökt frågan ytterligare men jag är väl ganska så säker på att det var Alzheimers som slog till, och hon blev knappt ens en skugga av sig själv.

Jag vet inte hur länge jag satt kvar i kyrkan efter begravningen, men det var riktigt jobbigt. Jag grät hur länge som helst efteråt samtidigt som jag lutade mig mot min Mormor, som efter det kom mer och mer in i mitt liv. Inte så att hon tidigare varit borta, men min Farmor bodde närmare och då blev jag där ganska ofta efter skolan och så vidare.

Vi spelade kort oftast, jag var till och med rätt så bra på att spela kort på den tiden, idag är jag inte alls lika skicklig. Vi spelade allt möjligt och jag lärde mig nog något nytt spel varje vecka, och det är en närhet som jag saknar, som jag alltid kommer att sakna. Dessutom tvivlar jag på att jag kommer att känna så någonsin igen.

Det var en genuin människa, en stor förebild. Jag kommer alltid att bära med mig minnen av henne. Tyvärr så glömmer man saker och ting, mycket om henne har ändå försvunnit, med åren. Men jag kommer aldrig att glömma henne för den person hon var och vad hon gav mig under min uppväxt. För det var guld värt.

Jag har bra kontakt med min mormor också. Men kanske vågar jag inte ge så mycket av mig själv till henne längre, rädd för att det ska svida lika hårt när nästa begravning kommer. Det kommer ändå att skära ännu djupare, rakt in i själen. Man ska inte tänka så, men jag kan inte låta bli. Tyvärr.

Men, det jag skulle komma till, var att jag kanske bara har en sak att klaga över i min uppväxt. Och det är den saknade närheten till min Morfar. Jag vet inte varför det blivit så, men vi har inte alls den kontakten som jag skulle vilja. Inte ovänner eller något sådant, inte alls, men det är inte så att jag tar bussen ut till Valbo bara för att umgås heller.

Det beror inte alls på att han bor i Valbo, det tror jag inte. Däremot har jag en annan teori. Min mormor och morfar är skilda, och har hittat nya att dela livet med. Detta gör att det vid stora tillfällen sker en uppdelning. Min mormor och morfar kan nämligen inte vistas på samma plats, vid samma tidpunkt, av någon anledning.

Och även om de båda har utvecklat en acceptans för vad som hänt, så verkar det ändå vara svårt att vara i samma rum. Detta gjorde i vilket fall som helst att vi alltid var hos min Mormor när jag var mindre för att fira Jul. Min morfar var inte alls där, trodde jag.

Han var där. Fem minuter under varje julafton var han där, men jag hade ingen aning om det. Han var nämligen Jultomte. Jag förstår att det här ger honom en närhet till oss, men det ger ingen närhet för oss till honom, vilket jag nu i efterhand kan tycka är lite konstigt.

Det fanns liksom inga naturliga tillfällen då jag träffade min Morfar, förutom när någon fyllde år, eller nämnda man behövde hjälp med datorn. Och så är det fortfarande. Men jag hoppas att det kan bli bättre, jag vill träffa min Morfar på ett smidigare vis. Och dom är här oftare och äter till exempel, så förhoppningsvis kanske det blir bättre även där.