Att svalka sina känslor i snö.
Sitter på tåget påväg hem, och får nu uppleva en tid som kan betecknas som pre-iPhone. Har jailbreakat teleonen och då får den inte startas om, för då måste man i med telefonen och datorn och starta upp den med blackra1n igen. Vad som sker annars är att iTunes återställer telefonen och då försvinner alla program som man laddat hem via Rock eller Cydia. Nu har jag varken tillgång till USB-sladd eller blackra1n, så nu sitter jag här med ett block i högra handen och en penna i den vänstra.
Visst är det skönt att vara lite analog ibland, men då ska det vara på mina vilkor, inte på teknikens. Nu är det trots allt Human Error som ställer till det, eftersom det trots allt var jag som stängde av telefonen för att spara batteri.
I vilket fall som helst så sitter jag och funderar på livet just nu. Gick med i en grupp på Facebook nyligen som konstaterar hur mycket som kan hända på ett år. Det är egentligen helt sjukt hur mycket som hänt när jag tittar tillbaka på 2009. Det är så mycket som hänt att man blir rädd för vem man var innan.
Men det är i och för sig inte så konstigt att mycket händer på ett år, när man tänker på hur mycket som faktiskt kan hända på endast tre veckor.
Nu står vi still i skogen. Ännu en gång slås jag av hur fridfullt och fint det ser ut att vara utanför fönstret. Jag vet att snön är kall och oförlåtande, men ändå ser det mysigt ut. Tur att vi åker vidare, för innerst inne vill jag inte tvingas öppna dörrarna och slänga mig i en snödriva. Jag vet hur det kommer att kännas, knappast varken mysigt eller särskilt värmande. Eller?
Idag har det faktiskt ändå varit behagligt ute, vi närmar oss stadigt plusgraderna och slasket. Jag hatar slask, men jag vet också att det är oundvikligt innan våren och sommaren kommer, så ge mig nu.
Jag vet hur det är hemma nu. Mamma har säkerligen ringt min mobil flera gånger utan att få något svar. Förhoppningsvis inser hon att mina batterier (jailbreakförklaringen är allt för avancerad) tagit slut. Annars får jag deala med en panikslagen mor när jag kommer hem.
I övrigt så längtar jag något förbannat till helg, av flera olika anledningar. På lördag ska pojkarna ut och äta, och därmed fira John, och naturligtvis ska vi också fira Man Uniteds vinst mot Arsenal i matchen senast, eller vinst, var det ens en match överhuvudtaget?
Antar också att middagen följs av utgång och kopiösa mängder alkohol.
På fredagen blir det också utgång. Förmodligen inte en lika kraftig sådan, men likväl en lika händelserik. Vet inte riktigt vilka som ska med då, men jag ska kolla upp det under kvällen. Kanske finns det några till som är intresserade att följa med.
Det här blir ett långt inlägg, men det skiter jag faktiskt i, för ni som läser har bevisligen inget bättre för er, och det har inte jag heller just nu.
Ikväll nalkas det Biff och potatisgratäng, ska bli riktigt gott med ett stycke kött på tallriken. Åt förresten potatisgratäng till lunch idag också, då till lax. Riktigt gott var det, och som en extra touch så var det västerbottenost på gratängen också. Sveriges godaste ost?
Nu står vi stilla igen.
Undrar om jag ska hoppa i en snödriva den här gången?
Är det värt det?
Det visar sig.
No trackbacks yet.