Love And Logic Keep Us Clear.
Om Livet, Universum och Allting.

God Kväll,

Klockan har precis slagit ett, och jag vet inte varför jag fortfarande är uppe. Egentligen är det kanske inte så svårt att lista ut, jag är helt enkelt inte trött. Men jag borde sova, och jag borde sova länge imorgon. Men jag vaknade för tolv timmar sedan, och att sova så länge, brukar straffa sig. Så nu är jag pigg.

Åker till Gotland imorgon, gör man också. Det ska bli kul, har ju aldrig varit på Gotland, så det ska bli intressant att se något nytt. Vet ju att många beger sig till Gotland på sommaren, så något speciellt måste det ju vara, med den lilla ön.

Har om någon vecka haft bloggen på GD.se i två månader. Tiden går snabbt, men det har också varit mycket roligt och lärorikt, faktiskt. Jag tror inte att så många har upptäckt att vi som bloggar, finns där. Men det kommer säkert växa, allt eftersom.

Resan till mönsringen är bokad. Och jag är så delad man kan vara i den här frågan. För det första tycker jag mönsring inte borde vara obligatoriskt, iallafall inte straffbart om man inte genomför den. En inbjudan och sen är det bra med det.

Jag funderar just nu på om man antingen ska fejka någon skada, säga att man helt enkelt absolut inte vill, eller om man ska ge allt man har och se hur långt det räcker. Jag pendlar frenetiskt mellan alternativen, och kommer inte fram till något matnyttigt överhuvudtaget.

Har blivit lite intresserad av att vara kock i militären. Det är säkert väldigt lärorikt, men oj så mycket tid det går bort, som jag annars kunde lägga på studier. Men som sagt, jag pendlar mellan alternativen. Vi får se hur det slutar.

Men först och främst är det Gotland som gäller. Efter det blir det förmodligen en tripp till Kall, och möjligen till Estland, även fast jag tvivlar på det sista. Det finns inte mycket tid kvar sen. Även fast det vore roligt, det också.

Åker till Gotland imorgon och är borta tills på torsdag.

Vi ses igen då.

Jaquezz.

ja, så var man där. 18 år, den 18 juli..

2008.

Jaquezz.

God Middag,

Och tänka sig, snart är jag inne på mitt artonde år. Fantastiskt. Men det är faktiskt inte det jag ska skriva om här, inte alls faktiskt. Däremot handlar det lite om livet, och vad det egentligen betyder.

För mig själv är livet allt. Naturligtvis, kan tänkas. Utan ett liv så är ju inget möjligt, men allt det där vet ni ju redan. Däremot kan man fundera på hur meningslöst ett liv kan vara egentligen, för någon annan.

Som exempel så brukar jag ibland sitta på Facebook och bara klicka på vänner till folk, och kolla om det finns något intressant att läsa om. Namn efter namn bara passerar skärmen i min jakt på något roligt att läsa. Eller se.

Men hos personerna som jag inte hittar något, skulle man kunna tänka sig att dom är helt menigslösa för mig. Det är svårt att verkligen förstå att alla dessa namn faktiskt har ett eget liv, egna vänner, egna mål och drömmar. Namnen bär på olika problem och tragedier i livet.

Men jag klickar bara förbi, eftersom det inte ser tillräckligt intressant ut.

Jag har också träffat många intressanta och trevliga människor på just det här sättet, personerna som jag chansat på ska vara trevliga har adderats till min kontaktlista. Och vips, kanske det funkar mellan två personer.

Vi lever i ett informationssamhälle, men frågan är om det inte börjar bli för mycket information nu. Kan vi verkligen engagera oss i allt som vi faktiskt får reda på? Kan vi bry oss lika mycket om att flera tusen dör i Afrika samtidigt som en person dör i Kista, då ett köpcentrum visade sig vara fuskbygge.

Jag känner mer för personen i Kista, det ska jag inte säga något annat om. Det är faktiskt så. Det är lättare att ta in, och således lättare att smälta. Att ta in att fler och fler dör i Afrika varje dag, är svårare, och tar längre tid att smälta. Och då är jag naturligtvis så pass självisk att jag säger att jag har nog med mina egna problem. Även fast fler borde kolla åt deras håll. Och hjälpa till.

Det är jobbigt att tänka på hur många personer som egentligen snart är döda, av alla man sett på Facebook. Någon kanske redan är död. På den tiden som jag använde Lunarstorm flitigt så spreds det snabbt sig om personer som hade dött, men fortfarande hade en Lunar kvar, gästboken fylldes snabbt med lyckoönskningar. Men hur mycket menades egentligen? Hur många brydde sig på riktigt?

Det fanns också en speciell känsla, för mig, med att besöka de här personerna, som redan var döda. Hur skört är livet egentligen?

det tål att tänkas på.

Jaquezz.

Om tre dagar fyller jag arton år. Jag måste smaka på dom orden ett tag. Repetera det några gånger för mig själv, innan jag på fredag kommer att mötas av förvånade ansiktsuttryck när andra konstaterar att jag redan fyllt 18 år. Ja, säger jag, jag är lika förvånad själv.

Men det har faktiskt gått fort. Det är en klassisk kliché, jag vet. Men det ligger också otroligt mycket sanning i det. En del av livet är nu passé, och jag går vidare mot nya delar. Det är lite läskigt att fylla 18 år också, många tänker nog på friheten som kommer. Men det kommer också en hel radda med saker som man måste göra.

Man kommer från och med den dagen man fyller att få ta mer och mer ansvar för sig själv. Jag tycker personligen att jag redan har ganska stort ansvar över mig själv, men det kommer förstås blir större och större.

Jag har mina drömmar om framtiden. Jag är ganska säker på att jag kommer studera vidare på något plan efter gymnasiet. Just nu är jag väldigt intresserad av att studera mot att bli Journalist. Men jag vet inte, det känns svårt att bli just Journalist, om man inte gått Samhällsprogrammet eller liknande. Men jag ska iallafall försöka. Jag vill så gärna.

Det har gått fort. Men det känns ändå som en evighet sen som jag satt i barnvagn, eller upplevde snökaoset ‘98, eller vad som helst. Det är konstigt det där.

Men jag ser fram emot att fylla. Jag ska ärligt erkänna att jag inte haft någon större längtan till att fylla just arton. Det är klart att jag förstått att mycket blir enklare, men det är inte så att jag gått runt och tänkt på det varje dag, eller vecka för den delen. Det kommer när det kommer.

Och det kom snabbt.

Jaquezz.

“I’m feelin’ rough I’m feelin raw I’m in the time of my life.
Let’s make some music make some money find some models for wives.
I’ll move to Paris, shoot some heroin and fuck with the stars.
You ‘member the island and the cocaine and the elegant cars.”

- MGMT - Time To Pretend.

Vill du ha träffsäkra analyser och kommentarer om det senaste inom hockeyvärlden? Då ska du läsa Jacob Henrikssons blogg Jaquezz. Jacob studerar till kock och utlovar även heta middagstips till den perfekta hockeykvällen framför teven.

God Natt,

Jag vet, jag borde sova, precis som du säkert gör just nu. Men jag är ändå uppe. Klockan är snart halv tre, och det har egentligen inte funnits någon större anledning till varför jag ska lägga mig och sova. Fast egentligen har det inte funnits någon större anledning till varför jag bör vara uppe heller. Men så är det.

Men jag borde sova, och med stor sannolikhet är det precis det jag gör inom kort, också. Men först vill jag bara skriva lite. Reflektera lite för mig själv, även fast allt jag tänker på, naturligtvis inte hamnar ut i fingerspetsarna på mig, och kladdat här för er.

Det är intressant det där. Med er. Vilka som egentligen läser. Det händer att jag då och då får påhälsning av folk som läser. Och faktiskt tycker att det är bra, det som jag skriver här. Och jag försöker håller någon typ av standard ändå, även fast jag själv tycker att det mesta jag skriver ändå bara är skit. Så kallat; pladder.

Men det är ändå trevligt när man blir kontaktad av folk som gillar det. Folk som faktiskt kan relatera till saker. Relatera till de dikter som jag skriver. Många gånger har jag möts av att folk kan relatera in på ordet på vad jag skriver. Och då är ändå det mesta jag skriver rent påhitt. Men med tanke bakom, ändå. Det känns bra. Att vara uppskattad.

Det är säkert många som läser här som jag inte har en aning om. Men som jag gärna skulle veta om. Det finns säkert folk som jag önskar skulle läsa här, men som inte gör det. Dessutom finns det förmodligen folk som läser, som jag helst inte vill ska veta så här mycket om mitt privatliv.

Det finns nog de flesta varianter på det där. Men jag är glad för alla läsare som jag kan få. Har ändå gått över 15 000 läsare nu, och hur de än kom hit, så är jag väldigt stolt över det. Det har tagit ett tag att komma dit, absolut, men det är ändå roligt.

Jag ser inte mig själv som någon stor bloggare, även fast jag tycker att det är fantastiskt roligt. Därför värmer också beröm och kommentarer fortfarande. Jag har inte fått nog av det, och jag lovar att jag tar till mig av det. Det gör jag verkligen. Så snälla, kommentera mer. Om vad som helst.

Kan inte gå så långt som att säga att det är för er jag skriver. Men det känns bra att få feedback, så att man orkar skriva vidare. Vara kreativ. Men om sanningen ska fram, så skriver jag för mig själv. Det är ett ställe där jag kan fundera, skriva av mig och fram för allt reagera på saker.

Jag tycker om att ha en blogg. Och jag tycker om att ni läser den.

Kommentera. Vad som helst.

Gör det för mig. Så fortsätter jag skriva.. för er..

Jaquezz.

Jag har nyss nu blivit pappa,
och jag har glömt dig och ditt hår,
har räddat mig från synden,
trots att jag inte vet hurdå,
jag har lärt mig att simma,
men jag sjunker som en sten,
jag ska aldrig mera simma,
eller offra något ben,
Älskling, vi ska alla en gång dö

Min son han skrattar åt mig,
han vet inte hur jag var,
jag har kanske tappat känseln,
men jag älskar dig som fan,
Det kanske är värt alla minnen,
Du skadade mig igen,
och jag lovade att döda,
men du svara mig och sa,
Älskling, vi ska alla en gång dö

Jaquezz.

Kullerstensgatan ringlar förbi,
Dagen har startat helt molnfri,
Men jag känner en smärta,
Som jag tror dödar mitt hjärta.

Bröllopskorten ligger brända,
många ansikten, helt okända,
allt är suddigt, ej upptäckt,
det var inte ens en bra ursäkt.

Alla bilder har suddats ut,
inget kan bli som förut,
Mitt hem känns gammalt,
som en fångvårdsanstalt.

Hoppas att du ser mig,
i dina drömmar om Marseille,
Vi hade ett liv tillsammans,
innan din kärlek återfanns.

Jaquezz.

God Middag,

Det händer inte så mycket här. Fram för allt eftersom jag försöker hålla igång min blogg på GD.se i första hand. Den här kommer just nu ganska långt ner i min prioriteringslista. Men jag försöker. Gud vet.

Men jag försöker hålla isär de två bloggarna som jag skriver på. Det känns som att det är lika bra att göra så, men eftersom min kreativitet kanske inte är totalt inriktad mot den här bloggen, gör det också att det tar lite tid innan den uppdateras.

Och att skriva precis samma sak på två ställen är jag inte intresserad av. Någon måtta får det vara.

Har tänkt relativt mycket den senaste tiden på tider som varit. Överhuvudtaget så händer det att jag tänker på minnen.

Det händer ofta på sommaren. Det är några somrar i rad där jag inte alls mått bra, eller iallafall i omgångar. Jag ska inte säga att jag går runt och mår dåligt hela tiden. Men det är vissa kvällar som är jobbiga.

Men av någon anledning så handlar inte mina tankar om att jag vill att det ska vara som då, nu. Faktiskt inte. Jag är inte intresserad av det överhuvudtaget. Eller. Jag är iallafall inte intresserad av att börja om livet med de personer som jag saknar från, då.

Hade livet dock fortsatt utvecklas precis som det var då, hade jag naturligtvis inte tackat nej. Men människor förändras. Och det är bara att acceptera.

Jag har på inget sätt ett dåligt liv nu heller. Absolut inte. Och det är absolut inte något sådant jag försöker få fram. Att mina kompisar var bättre, eller att jag för den skullen hade ett roligare liv. Men det var annorlunda.

Men jag hoppas att jag snart ska kunna hantera mina minnen på ett bättre sätt. Att jag kanske kan sitta och prata om dom. Skratta åt vad som hittades på. Och glädjas åt att jag trots allt upplevt så pass mycket som jag har gjort.

Jag har egentligen inte så mycket att må dåligt över. Jag har ett bra liv. Mina föräldrar bor tillsammans och jag har en mycket bra relation till båda två. Jag har aldrig ljugit om något större för mina föräldrar, och jag vet inte hur många som egentligen kan stoltsera med det. Eller ens säga man har en bra relation med sina föräldrar?

Jag vet inte, men jag bara funderar.

Men jag måste lära mig att hantera minnen. Jag kommer att ha fler minnen att hantera senare, så det är dags nu. Släppa alla känslor kring dem. Och leva livet nu istället för att hela tiden kolla tillbaka. Och försöka sig på något som man inte kan hantera. Det går inte, det är bara att inse.

Det har ändå blivit bättre. Jag kan hantera det på ett helt annat sätt nu än för bara något år sedan. Jag kan leva med minnen, även fast det är svårt. Har jag märkt.

Men det finns platser som jag har en otrolig längtan efter ibland. Där man bara kunde slappna av. Och vara sig själv. Jag vill tillbaka till Grebbestad, och lätta ankar.

Det kommer väl inte hända den här sommaren, men jag vill tillbaka dit snart. Det var vackert, och det var något speciellt. Precis som Kall är. Det är lugnt och en helt annan värld där nere, känns det som.

och nu kan jag ju dessutom äta räkor. det är ju ett plus?

Jaquezz.