Jag såg en ny serie igår på SVT. Den heter Bonusfamiljen, och kan vara en av de bästa svenska komediserierna sedan… Solsidan kanske. Det är ju just Felix Herngren som har gjort den också. Det kanske inte säger så mycket i sak, men man blir heller inte förvånad när den faktiskt visar sig vara bra även den.

Hur som helst så handlar serien om moderna familjer. Inte moderna som i att det är någonting som är inne, utan snarare om tidstypiska familjer, där jag tror att det finns mycket igenkänning att hämta för Felix, bland tittarna. Jag personligen har egentligen ingen igenkänningsfaktor till karaktärerna, men känner ändå igen en del från människor omkring mig.

Serien handlar alltså om familjer som försöker få ihop sina liv, med barn som ska flytta mellan familjerna, eftersom de två gemensamma nämnarna i de två familjerna, är att föräldrarna vid något tillfälle skilt sig.

Jag tänkte mycket på det där tidigare. Om att skilja sig, och att därefter försöka få livet att gå ihop. Många verkar ha så otroligt svårt att få ihop livet efter detta, och verkar fram för allt ha väldigt svårt att prioritera barnen, och sätta sig själv lite i bakgrunden. Och jag förstår det inte, jag har väldigt svårt att förstå det faktiskt.

För det första så är väl själva grejen, själva mandaten som barnen får, att just föräldrarna sätter sig själva i andra hand – när väl barnet kommer. Det finns då någon annan att sätta i förarsätet – som dessutom verkligen behöver det. Den principen är ju redan etablerad, redan innan man skiljer sig. Det borde inte förändras av det.

Jag förstår att olika scenarion skapar olika känslor i de båda föräldrarna, men som jag menar i stycket ovan, så är det fortfarande så att barnets bästa bör prioriteras. Det är sedan gammalt.

Det andra jag svårt att förstå, och som jag själv tänkt på, är valet av partner. Jag ska inte säga att jag valde min partner utifrån den här principen, men jag har ändå tänkt tanken någon gång, i början, när vi träffades. Hur tror jag att en skilsmässa, ett avbrott skulle kunna fortlöpa med min nuvarande partner? Ja, jag har faktiskt ställt mig själv fråga. Hur bra tror jag att det skulle gå, ifall barn var inblandat?

Jag kanske blir för privat här, men jag kan inte heller gärna ljuga. Jag har tänkt på det, och faktiskt tänkt att det är lika viktigt att välja en partner utifrån det här kriteriet. Jag tror nämligen att det skulle gå utmärkt. Jag menar inte att det inte skulle vara jobbigt på ett känslomässigt plan, jag menar inte heller att det på något sätt är någonting som jag ser framför mig skulle hända. Men jag har ändå tänkt tanken, och konstaterat att min partner är så förnuftig, smart och bra – att hon faktiskt skulle sätta barnen i första rummet, även om det visade sig att vår relation skulle ta slut.

Jag tror att detta går att applicera på väldigt mycket. Ta politik till exempel. Jag gillade verkligen Fredrik Reinfeldt. Vi kan utgå ifrån honom. Hur trodde jag att han skulle hantera nederlag innan han blev vald till statsminister? Hur trodde jag att han skulle hantera en nedåtgående trend, och kanske till och med hot om att få lämna posten han blivit vald till?

Jag trodde att han skulle fixa det alldeles utmärkt. Jag var givetvis först och främst fast besluten om att han skulle göra ett bra jobb, men jag trodde också att han skulle ta sitt ansvar om det visade sig att det inte alls skulle fungera. Han skulle inför svenska folket säga att jag har gjort vad jag har kunnat, men det har inte räckt, och jag har inte ert förtroende, därför avgår jag, för Sveriges bästa – och låter någon annan ta över. Vilket han också gjorde, när nederlaget till slut kom.

Detta är också en av anledningarna till att jag inte tror på Donald Trump som president. Vid nederlag kommer han att vara den där svartsjuke, otrevliga mannen, som agerar på rykten och anklagelser till höger och vänster. Han kommer inte att lyssna på sitt folk, eller sätta USA i första rummet.

Donald Trump är inte en person som jag skulle inleda en relation med. Mest för att det skulle bli så jobbigt under skilsmässan. Och en bra stund efteråt.